The Lanterns of the King of Galilee: A Novel of 18th century Palestine.
(Qanādīl malik al-ǧalīl 2012)
Transl.Nancy Roberts.
AUC Press 2014. 550s.
Boken bygger på historisk verklighetsbakgrund. Den handlar om Daher al-Umar al-Zaydani (1689-1775), en ledargestalt i Palestina, som under sitt långa liv lyckades samla stora delar av Palestina till en halvautom statsbildning. I förordet berättar Nasrallah hur han stötte på denna historiska gestalt medan han forskade i bakgrunden till ”De vita hästarnas tid” och så småningom förstod att han upptäckt ett mycket spännande material. Han fick hjälp av forskare som sysslat med perioden och har haft ett givande utgångsläge när det gäller den historiska dokumentationen. För personteckning och närskildringar har han dock använt sin egen fantasi.
Berättarstilen har mycket gemensamt med ”De vita hästarnas tid” men är ännu mer reducerad till en narrativ i lakonisk krönikestil, präglad av det stora tidsavståndet mellan författare/läsare och berättelse.
Daher är den yngste av fyra söner till en multazim, dvs skatteindrivare, i staden Tiberias vid Genesarets sjö i Galiléen. Lyktorna i bokens titel syftar på seden att tända en lykta för en person och se hur länge den lyser innan den slocknar: Dahers lykta slocknar först av brödernas, vilket borde betyda att hans livslängd skulle bli den kortaste. Uppenbarligen stämde denna förutsägelse inte in. I stället får vi möjlighet at följa mannen under hans långa och oftast lyckosamma liv, fram till hans död vid 86 års ålder.
Berättelsen framskrider i ett stort antal korta scener och episoder och präglas av dramatik, både på det individuella och det politiska planet. Här är en rapsodi av händelseförloppet: Som spädbarn ammas Daher av en vit märr. Den kloka Najma är husmor för familjen. Daher dräper som ung en man som försöker våldta en flicka och måste fly från Tiberias med bröderna, till byn Arraba, beduinstammen Banu Saqrs område i Safad (fortfarande i Galiléen). Den räddade flickan sänder en fläta av sitt hår till Daher, men det begångna mordet förhinrar att en kärleksförbindelse kan utvecklas. Daher beger sig därefter till storstaden Damaskus, där han möter en lärd och förmögen shejk och gifter sig med dennes dotter, Nafisa. Paret flyttar tillbaka till Galiléen.
Nu börjar den långa karriären. Daher blir multazim i Arraba och sedan fortsätter han att erhålla samma uppdrag i den ena staden efter den andra i Galiléen. Han blir känd som både skicklig och rättrådig, en ovanlig kombination i de ottomanska provinserna, där tyrannisk maktutövning är norm. Dessutom är han diplomatisk och lär sig att utnyttja sina sociala förbindelser, att knyta allianser och etablera nätverk. Han förstår att bygga upp en militär makt med hjälp av reguljära trupper och drar sig inte för att genom strider och belägringar av motvilliga städer befästa sin politiska makt. Han står i nära förbindelse med den mäktiga beduinstammen Banu Saqr, sätter upp en brigad av marockanska soldater, ingår vänskapsavtal med shiiterna i Sydlibanon och manövrerar den ömtåliga balansen mellan sin lokala makt och den ottomanska överhögheten i Damaskus. Hans hustru Nafisa är barnlös, han tar en andra hustru som föder honom en son. Den lojala men lidande Nafisa dör av sorg och Daher håller en fyra dagars vaka medan han kammar hennes hår. Ytterligare en hustru, beduinflickan Salma, skickas med äran i behåll tillbaka till sin stam sedan Daher upptäckt att hon älskar sin fattige kusin.
Vid 80 års ålder behärskar Daher större delen av Palestina och har utrikes förbindelser med både Egypten och Ryssland. Riket visar sig dock bräckligt. Dahers fem söner konspirerar mot honom, skiftande maktförhållanden i Egypten leder till en invasion av en egyptisk armé i Palestina. Boken avslutas med en dramatisk närskildring av det sista årets strider, där Daher slutligen dödas av en gammal förtrogen som känner sig sviken. Här blir tempot långsammare, det tragiska spelet om lojalitet och svek uppförstoras. Dahers söner dödas i sin tur. Den enda överlevande är husmodern Najma som ses på olika platser i Palestina, senast i byn Hadiyya (där ”De vita hästarnas tid” utspelas”).
Liksom i ”De vita hästarna tid” ges endast enstaka miljö- och landskapsglimtar, som fiske i sjön Gennesaret. I den neutrala berättelsen är handlingen det bärande elementet och den långa kedjan av händelser binds samman i en nedslipad stil. Poetiska inslag, dikter, närskildringar, och en mer personlig fördjupning glimtar till enstaka gånger – man anar en professionell berättare bakom den hårt retuscherade texten.
Nasrallahs romanbyggen bör ses mot bakgrund av den folkliga palestinska novellgenre som vuxit upp och som sprids på nätet eller i stenciler, vid sidan av kvalitetslitteraturen (Mahmoud Darwish, Mourid Barghouti, Jabra Ibrahim Jabra och många andra). Här beskrivs fiktiva palestinska öden i idealiserande stil, moderna hjältesagor om kampen mot fienden och enskilda individers tapperhet och ädelmod. Det handlar om ett slags kolportageromaner, eller en motsvarighet till den andliga triviallitteraturen i äldre tid, i dag närmast släkt med serietidningar eller TV-serier med enkel personbeskrivning och en intrig som bygger på handling, kamp och sentimentalitet.
Både Nasrallahs och den palestinska triviallitteraturens uppgift är förstås att synliggöra palestinierna, att ge soliditet åt deras kollektiva kultur och identitet och den långa, historiska kampen för självständighet. Nasrallah lånar drag av den folkliga litteraturen och formar en egen syntes av folklighet och modern litterär utveckling. KE.