Biografen Zita i Stockholm affischerar om en ny barnfilm. På affischen står med bokstäver på tvärsen: Alla talar rappakalja. Vad betyder det?
Ja, förmodligen att figurerna i filmen pratar konstigt, ogrammatiskt, men ändå begripligt.

Men skulle vi kunna tala rappakalja till vardags? Är vi fria att prata utan grammatiska begränsningar, så länge vi förstår varandra? Eller ligger det i språkets natur att vi är bundna av regler som styr vår kommunikation? På den sista frågan svarar filosofen Kathrin Glüer-Pagin: Inte alls.
– Många filosofer och lingvister anser att det finns ett underliggande regelverk som styr det talade språket, både grammatiskt och semantiskt.
Och att utan dessa regler skulle språket inte alls existera. Men det anser inte jag. Språket fungerar när talarna och lyckas göra sig förstådda. Det kan ske med hjälp av regler, men det kan också ske utan regler, säger Kathrin Glüer-Pagin.

Fritt fram för rappakalja?

Hon och kollegan Åsa Wikforss har sysselsatt sig med just den filosofiska frågan om språket är regelstyrt, och i första hand om språklig ”betydelse” är bestämt av regler. Med andra ord: är det regler som säger vad våra ord och satser betyder, och vad vi måste göra för att de ska betyda det de gör? Eller är det bara talaren som konstruerar ett uttryck för att förmedla en tanke, och mottagaren som tolkar yttrandet för att återskapa tanken? Är det fritt fram för kreativitet och rappakalja?

– När två människor talar med varandra anpassar de språkbruk och tolkning till varandra. Att bara följa språkliga regler skulle begränsa vår uttrycksförmåga. Ett verk som James Joyces Finnegan's Wake skulle i så fall vara omöjligt. Det är vår förmåga att kliva utanför etablerad grammatik och semantik som gör att vi kan tolka nya ord och oväntade sammansättningar, och därför också ge uttryck för nya erfarenheter och idéer, säger Kathrin Glüer-Pagin.

Nya professorer inom manligt område

Kathrin Gluer-Pagin och Åsa Wikforss är nyblivna filosofiprofessorer inom ett forskningsområde som annars är starkt manligt dominerat. Åsa Wikforss betonar att de sysslar med humanistisk grundforskning. De söker ta reda på vad som bestämmer ordens mening.

Behövs då inte språkliga regler? Nej. Vad som i praktiken behövs är regelbundenheter, betonar Kathrin Gluer-Pagin. Att vi faktiskt använder språket på likartat sätt talare emellan, och från det ena tillfället till nästa, gör att vi mycket lättare kan förstå varandra. Och eftersom vi gjort så under lång tid har språket kunnat förmedla traditioner och hjälpa oss bygga upp en kollektiv kunskapsbank. Det har hjälpt oss att ta tillvara förflutna erfarenheter och utveckla och förfina vår uppfattning av verkligheten. Att behärska denna kommunikationsform är väsentligt för att förstå både skönlitterära verk och vetenskap. Men för det behövs inte några normer för vad orden ska betyda eller hur vi ska prata.

Försämrad skrivförmåga bland studenter

Åsa Wikforss konstaterar icke desto mindre att hennes studenters skrivförmåga har försämrats på ett chockerande sätt de senaste tio åren. De har sämre syntax och meningsbyggnad och Åsa Wikforss får ägna stor tid åt att kriarätta uppsatserna.

– I filosofisk mening behövs inte normer, men vi behöver kunskap om regelbundenheterna i språket vi ärvt. Förlorar vi kunskapen, så förflackas tankarna. Jag tror att flera av mina studenter skulle ha problem att läsa Strindberg idag, säger Åsa Wikforss.

Text: Thomas Heldmark

Filosofiska institutionen