Upprinnelsen till boken finns i två forskningsprojekt hon jobbat med de senaste åren. Det ena om livsvillkor och motståndsstrategier bland unga homo-, bisexuella- och transpersoner. Många av dessa ungdomar använde den rosa färgen som en del i sin politiska aktivism. Det andra handlar om genus och föräldraskap, där den rosa färgen visade sig vara laddad för många småbarnsföräldrar.
- Den rosa färgens laddning säger något om vårt samhälles syn på genus, sexualitet och inte minst kvinnlighet, säger Fanny.

Intervjuer med barn och föräldrar
I boken intervjuas barn och föräldrar om sitt förhållande till rosa. Där finns ett kapitel om rosa som symbol för queerfeministiskt motstånd men också intervjuer med män som klär sig i rosa – och här ses färgen snarare som en symbol för framgång och självständighet.

 

Under november är Fanny inbokad för att tala om boken vid flera tillfällen. En del intervjuer i media lär det även bli. Det är inte första gången Fanny uppmärksammas. Som antropologistudent, först i Umeå och sedan i Stockholm, skrev Fanny två böcker tillsammans med fyra vänner. ”Ett hjärta i jeans” och ”Uppror pågår” riktade sig till tjejer i högstadie- och gymnasieåldern och handlar om tjejers livsvillkor, genus och feministiska strategier. Hennes doktorsavhandling, ”I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer” handlade även om genusskapande hos tjejer i övre tonåren.

Unga kvinnors situation uppmärksammades
Avhandlingen var del i det första stora forskningsprojektet i Sverige med ett queerteoretiskt perspektiv och en av de första studierna inom området. Dessutom var unga kvinnors situation ett ämne som uppmärksammades på olika håll. Eftersom Fanny dessutom valde att skriva avhandlingen på ett språk som ”förstås” utanför akademin av dem som jobbar med dessa frågor fick den stor uppmärksamhet. Året som följde blev hektiskt. I snitt höll Fanny tre föredrag per vecka, bland annat för skolklasser.
- Jag var inte alls förberedd på uppmärksamheten, men det var roligt på många sätt. Framför allt att se hur folk hade nytta av forskningen. Då kändes det som jag gjort mitt jobb.
 

Viktigt kommunicera forskningen
De kontakter Fanny då skapade gav henne mycket tillbaka, bland annat uppslag till nya forskningsområden – varav några behandlas i ”Rosa. Den farliga färgen”.
Enligt Fanny är humanioras framtid avhängig av att forskarna kan utveckla och ge bränsle till det offentliga samtalet.
- Det kan naturligtvis vara svårt att på kort tid och i enkla ord kommunicera nåt som tagit år att fundera kring. Samtidigt tycker jag att kommunikationen med omvärlden borde tas på större allvar. Kan man inte kommunicera forskningen är något fel.

Fanny är nog en av universitetets forskare som är mest känd utanför den akademiska världen och då främst bland unga feminister. Men att vara en offentlig person är hon inte helt bekväm med.
- Media är ju ibland lika intresserade av personen som av forskningen. Det är en svår balansgång, där man måste dra gränser kring sitt privatliv.

Engagemang i solidaritetsrörelser
Redan som barn blev Fanny intresserad av hur människor levde i olika delar av världen. Det följdes av ett engagemang i solidaritetsrörelsen för Latinamerika och södra Afrika, där hon även reste en del. Vägen in i socialantropologi var utstakad.
Att det blev en akademisk karriär var kanske inte oväntat. Fannys pappa är idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.
- Eftersom han alltid varit nöjd med sitt yrkesval så verkade forskning tilltalande. Men valet av ämnesinriktning formades nog minst lika mycket av vad min mamma gjorde, hon jobbade med flyktingbarn och var politiskt aktiv.