Uppbyggnaden av det första botulinumtoxinet (BoNT/A) som upptäcktes 1897. Illustration: Pål Stenmark
Uppbyggnaden av det första botulinumtoxinet (BoNT/A) som upptäcktes 1897. Illustration: Pål Stenmark


Botulinumtoxiner används idag vid mer än 80 medicinska tillstånd såsom muskelspasmer, överaktiv blåsa, kronisk migrän, svettning och Cerebral Pares (CP). Med det nya toxinet BoNT/X finns möjligheten att skapa ett nytt område av toxinläkemedel relaterade till intracellulär transport och sekretion.

Eftersom botulinumtoxiner är de mest giftiga ämnen som vi känner till idag är det också viktigt att utveckla metoder för att spåra toxinet och behandla förgiftningar orsakade av toxinet.

– Att vi nu har upptäckt BoNT/X underlättar såklart utvecklingen av diagnostik och motåtgärder, vilket är mycket viktigt om någon skulle utsättas för en toxisk mängd av ämnet, säger Pål Stenmark, docent, Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet.

Forskargruppen ska nu utveckla antikroppar med förmågan att upptäcka och inaktivera toxinet.

– Inom några månader kommer vi att ha utvecklat sätt att upptäcka om en person har blivit exponerad för BoNT/X, säger Pål Stenmark.

Forskarna kommer nu att bestämma toxinets struktur och undersöka hur det binder till nervcellen. De kommer också att undersöka hur de unika egenskaperna hos BoNT/X bäst kan användas för att utveckla nya läkemedel.

Upptäcktes genom ett spädbarn i Japan
Det hela började med att ett spädbarn i Japan insjuknade 1995. År 2015 sekvenserades genomet hos bakterier som isolerats från barnet och deponerades i en databas. I ett fyra miljoner bokstäver långt dokument som beskriver bakterien har nu forskargruppen identifierat det nya toxinet.

– När vi upptäckte toxinet trodde jag först att vi hade gjort något fel i analysen, men efter att ha kontrollerat flera gånger visade det sig vara korrekt. Upptäckten öppnar en mängd nya spännande forskningsområden som vi är angelägna om att utforska i samarbete med Dr. Min Dongs forskargrupp vid Harvard, säger Pål Stenmark.

Forskningen är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications.