Varje sommar fylls Stockholms skärgård med turister och sommarboende. Folk kommer till en ö, stannar ett tag för att sedan dra vidare. Under 1900-talet har öarnas växter gjort samma sak, om än mycket långsammare. Forskarna jämförde artlistor från 27 öar i Blidö skärgård från 1908 - när området var ett levande jordbrukslandskap - med artlistor från 2008, när öarna blivit i stort sett täckta med skog.
– Det är otroligt värdefullt att kunna få en sådan tillbakablick på hur vegetationen såg ut förr. I Sverige har vi ett fantastiskt bra historiskt kartmaterial men historiska växtinventeringar är svårare att hitta, säger Alistair Auffret, en av forskarna bakom studien.
Kattfot och mandelblomma försvann
Växternas egenskaper och öarnas storlek och placering användes för att förstå vad det är som gör att en växt tillkommer, stannar kvar eller försvinner från en ö under 100 år av landskapsförändringar. Långlivade arter med stora blad som blåsippa och liljekonvalj, samt högväxta örter som hundäxing och stor blåklocka klarade sig bra i de igenvuxna betesmarkerna och kunde också etablera sig på nya öar. Mindre gräsmarksväxter som kattfot och mandelblomma försvann från alla öar under 1900-talet. Förmågan att sprida sina frön hjälpte växter att hitta till nya öar men det var ingen bra strategi för de gräsmarksblommor som fanns på de öar som haft betesdjur för 100 år sedan.
– Man skulle kanske tro att arter med bra spridningsegenskaper kunde klara sig trots landskapsförändringarna, säger Alistair Auffret. Men på grund av de långa avstånden mellan öarna och att betesdjuren inte längre vandrar fritt över öarna eller flyttas från ö till ö verkar det som frön inte kan ta sig dit de behöver för att beståndet ska kunna överleva.
Lättare överleva på stora öar
Men det är inte bara växternas egenskaper som avgör. Om en ö är stor, ligger nära andra öar och nära fastlandet så har växterna lättare att överleva och etablera sig på nya öar. Tidigare studier koncentrerar sig oftast på landskapets utseende eller bara på växternas egenskaper men i den nya studien visar att de är starkt sammankopplade. Det har konsekvenser för naturvård, menar författarna.
– Det är välkänt att gräsmarksblommorna blir hotade när ängs- och betesmarker överges.. Nu förstår vi bättre samspelet mellan landskapets struktur och växternas egenskaper. Då kan vi till exempel fokusera insatser på små och isolerade biotoper, där lågväxta arter har svårare att överleva på sikt och där spridningen kan vara väldigt begränsat, säger Alistair Auffret.
Om forskningen:
Artikeln ”Spatial scale and specialisation affect how biogeography and functional traits predict long-term patterns of community turnover” är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Functional Ecology.