Permafrostkärna från havsbotten. Foto: Igor Semiletov
Permafrostkärna från havsbotten. Foto: Igor Semiletov

– Det är ett enormt område som nu tinar, det är lika stort som fyra gånger Östersjön, säger Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet, som är en av artikelförfattarna bakom studien.

Han har i flera forskningsprojekt och expeditioner undersökt förhållandena i de Arktiska haven för att bland annat observera förändringarna av det infrusna kolet i permafrosten, det som brukar kallas ”de sovande jättarna”. Om detta kol frigörs höjs halterna av koldioxid och metan i atmosfären vilket ökar uppvärmningen av klimatet.

Örjan Gustafsson och forskargruppens senaste studie bygger på observationer som har gjorts under åren 2011–2015 i kusthavet utanför nordöstra Sibirien.

– Vi hade ett isläger där och var ute med bandvagnar och borriggar på havsisen för att kunna borra oss ner till permafrosten i havsbotten.

Borrkärnorna av sediment kunde sedan jämföras med undersökningar som gjordes på samma platser för 30 år sedan.

– Våra mätningar visade att havsbottnen har blivit mycket varmare. I slutet på istiden var temperaturen på havsbotten -18 grader. Nu är den ungefär 0 grader. Vi undersökte också var gränsen går mellan frusen och tinad permafrost i havsbotten och kunde se att denna gräns ligger på 10–30 meters djup, och gränsen sjunker snabbt. Permafrosten tinar med i snitt 14 cm per år nu och alltså 4 meter de senaste 30 åren.

Permafrost är ständigt frusen mark som består av både förmultnat organiskt material och redan format metan; dessutom kan vid en uppvärmning också metan i form av naturgas frisläppas när permafrostlagret försvagas.

– Tidigare har naturgasen hållits på plats av permafrosten som har legat över den som ett lock, men nu när permafrosten tinar och blir perforerad så skapas kanaler och då kan även naturgasen frigöras, säger Örjan Gustafsson som menar att den senaste studien är viktig för att kunna förstå de processer som sker i den arktiska havsbottnen.

– För första gången har vi kunnat observera hur permafrost är uppbyggt i havsbotten, vad den har för temperatur och hur snabbt den tinar. Om de här processerna påverkar den globala uppvärmningen är det viktigt att ta höjd för det och förbereda samhället för den utvecklingen, säger Örjan Gustafsson.

Om studien:
Natalia Shakhova, Igor Semiletov, Örjan Gustafsson, Valentin Sergienko, Leopold Lobkovsky, Oleg Dudarev, Vladimir Tumskoy, Michael Grigoriev, Alexey Mazurov, Anatoly Salyuk, Roman Ananiev, Andrey Koshurnikov, Denis Kosmach, Alexander Charkin, Nicolay Dmitrevsky, Victor Karnaukh, Alexey Gunar, Alexander Meluzov & Denis Chernykh, 2017: “Current rates and mechanisms of subsea permafrost degradation in the East Siberian Arctic Shelf”, Nature Communications.

Länk till artikeln i Nature Communications:
“Current rates and mechanisms of subsea permafrost degradation in the East Siberian Arctic Shelf”