Möjligheten till ett uthålligt fiske underlättas om två fiskare som fiskar på samma art även samarbetar med varandra, visar en ny studie. Foto: Andreas Altenburger/Mostphotos
Möjligheten till ett uthålligt fiske underlättas om två fiskare som fiskar på samma art även samarbetar med varandra, visar en ny studie. Foto: Andreas Altenburger/Mostphotos


Det kommande årtiondet kan komma att avgöra om mänskligheten förmår sätta kurs mot ett mer socialt och ekologiskt hållbart samhälle. En viktig pusselbit i denna utmaning är att bättre förstå hur samverkan, inom och mellan grupper av privata och offentliga aktörer, kan förbättras och bli mer effektiv.

– Samverkan som förvaltningsform lyfts ofta fram som lösningen för olika miljöproblem. Det kan till exempel handla om att minska risken för att överutnyttja lokala fiskbestånd genom förbättrad samverkan i lokala fiskesamhällen, eller att få stater att enas om åtgärder för att minska koldioxidutsläpp. Men vi vet inte så mycket om hur samverkan i miljöfrågor fungerar i en komplex verklighet där olika aktörer vill olika saker, där olika miljöproblem beror av varandra, där aktörer har olika möjligheter att påverka, och om samverkan i slutändan leder till en bättre miljö, säger Örjan Bodin, lektor vid Stockholm Resilience Centre, som forskar tvärvetenskapligt om olika miljöproblem och hur de bättre kan hanteras.

Ett sätt att närma sig dessa frågor har varit att studera olika former av samverkan och de aktörer som ingår, och hur de väljer att samarbeta med varandra. En aktör kan vara en enskild person, till exempel en fiskare, men det kan också vara en kommun, ett företag, en frivilligorganisation eller en stat. Genom att studera de nätverk av samarbeten som uppstår som ett resultat av samverkansprocessen så kan man bättre förstå hur aktörer, både som grupp och som individer, agerar när de konfronteras med olika miljöproblem.

– Vår forskning visar att förmågan att lösa miljöproblem åtminstone delvis hänger ihop med hur dessa nätverk är strukturerade, det vill säga hur mönstren av aktörssamarbeten ser ut, säger Örjan Bodin.

Forskningen visar att vissa typer av mönster är mer eller mindre lämpade för att lösa olika typer av gemensamma, kollektiva problem. Om till exempel ett miljöproblem kännetecknas av en stor risk för att vissa aktörer kan komma att åka snålskjuts på andras insatser så underlättar det om aktörerna är tätt sammankopplade, vilket till exempel betyder att två aktörer som samarbetar med en gemensam tredje aktör då också samarbetar med varandra och därigenom formar en triangel av samarbeten.

– Hur permanenta miljöproblemen är påverkar också. Om miljöproblemet är av en tillfällig karaktär så kan det vara mer effektivt med samverkansnätverk där det finns någon eller några tydligt utpekade koordinatörer eller ledare som håller nätverket samman, säger Örjan Bodin.

Studien visar också hur problemlösningsförmågan även beror på hur samarbetsnätverken ”passar ihop” med de strukturer och processer som kännetecknar de ekosystem som ska förvaltas. Detta betyder till exempel att två aktörer som hanterar två olika, men ekologiskt sammanflätade delar av ett ekosystem, bör samarbeta.

– En bra sådan ”social-ekologisk” passform förefaller öka möjligheterna att lösa olika miljöproblem effektivt. Till exempel så underlättas möjligheten till ett uthålligt fiske om två fiskare som fiskar på samma art även samarbetar med varandra, säger Örjan Bodin. 

Mer om forskningen
Artikeln ”Collaborative environmental governance: Achieving collective action in social-ecological systems” har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science och finns att läsa i sin helhet här.