Forskarna Torun Zachrisson, Anna Kjellström, Maja Krzewinska och Charlotte Hedenstierna-Jonson kallar sig ”järnåldersgruppen”. Samarbetet mellan dem har varit en viktig del i forskningen som ledde fram till upptäckten att Birkakrigaren var en kvinna. Foto: Niklas Björling
Forskarna Torun Zachrisson, Anna Kjellström, Maja Krzewinska och Charlotte Hedenstierna-Jonson kallar sig ”järnåldersgruppen”. Samarbetet mellan dem har varit en viktig del i forskningen som ledde fram till upptäckten att Birkakrigaren var en kvinna. Foto: Niklas Björling


Det måste vara någonting speciellt med kombinationen vikingar, kvinnliga krigare och Birka. DNA-studien som visade att skelettet från en vikingatida krigargrav på Birka var en kvinna fick snabbt genomslag i internationella medier. ”Iconic Viking grave belonged to a female warrior” rapporterade CNN, “Eh oui, la femme viking a existé!” skrev Le Matin och New York Times publicerade en utförlig artikel med rubriken “A Female Viking Warrior? Tomb Study Yields Clues”. Artiklarna är bara ett axplock av de uppemot 400 internationella pressklipp som fanns om nyheten den första veckan efter att pressmeddelandet gick ut i början av september.

– Vi blev lite tagna på sängen av all uppmärksamhet. Det är roligt när ens forskning når ut, men samtidigt blir jag lite förvånad över att det ska behöva bli så stort att en kvinna kan ha haft den här positionen, jag trodde att vi levde år 2017, säger Anna Kjellström, arkeolog och osteolog vid Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet, Institutionen för arkeologi och antikens kultur.

Hon ser lite matt ut där hon sitter med den bärbara datorn uppfälld framför sig i arbetsrummet i Wallenberglaboratoriet i Kräftriket. Det är fredag morgon och en vecka har gått efter att nyheten har briserat. Snart väntar ett skypesamtal.

– Den här typen av publicitet är jag inte van vid, säger hon.

Arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson är den som har lett forskningsstudien ”A female Viking warrior confirmed by genomics” som publicerades i den vetenskapliga tidskriften American Journal of Physical Anthropology och berättar att hon blev kontaktad av omkring 100 nyhetsmedier över hela världen den första veckan.

– Medan jag pratade med en nyhetsbyrå kom det in nya samtal, medan jag svarade på mejl kom det nya mejl. Det är fantastiskt, men också lite krävande, speciellt om det ringer på natten, säger hon.

Efter ett par dagar fick hon tipset att ställa in ett autosvar i mejlprogrammet som förklarade att det kan dröja innan hon hinner svara, bara så att journalisterna skulle förstå situationen.

Faktum är att resultatet från studien har varit känt ett tag i mindre kretsar, men forskarna hade svårt att få någon tidskrift att nappa.

– Vår studie är ett samarbete mellan genetiker och arkeologer och en sådan artikel har ingen naturlig plattform, den var svår att placera. Därför var vi inte riktigt förberedda på den enorma respons som vi sedan fick, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson, som numera är knuten till Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, men som tidigare har varit verksam vid Stockholms universitet.

Tillsammans med Anna Kjellström ingår hon i den så kallade ”järnåldersgruppen” inom Atlas-projektet, ett forskningsprogram som bedrivs gemensamt av Stockholms universitet och Uppsala universitet och som undersöker Skandinaviens genetiska historia, bland annat befolkningen på Birka. Projektet finansieras av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet och i gruppen ingår både naturvetare och humanister, och det är just den kombinationen som är så givande, menar forskarna.

– Det är väldigt bra för kontextualiseringen. Tidigare har arkeologer mest studerat gravarna på Birka utifrån fynden i gravarna, nu ville vi också studera det osteologiska materialet, alltså människobenen, för att kunna fördjupa bilden av vilka de var och hur de levde, säger Anna Kjellström som är arkeolog i grunden och specialiserad på humanosteologi, alltså undersökningen av människoben, och som har arbetat med fyndmaterialet från Birka i flera år.

Samarbetet i gruppen innebär till exempel att arkeologerna väljer ut ett skelett som de är nyfikna på och som behöver undersökas mer ingående, därefter kan en osteologisk undersökning göras för att få fram sådant som ålder, diet, kön, eventuella sjukdomar och skador. Genetikerna kan sedan göra en DNA-undersökning för att ytterligare fastställa sådant som genetiskt arv och kön.

– Den här graven var osteologiskt och DNA-mässigt intressant för att skelettdelarna är så välbevarade, här finns ett höftben och en underkäke och skelettet är ett av få på Birka som har en bevarad ryggrad. Graven är också arkeologiskt intressant för att den är så rik på gravfynd, det är en så kallad kammargrav, en högstatusgrav som innehåller vapen, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Graven från mitten av 900-talet är en av de mest kända gravarna i vikingastaden Birka och upptäcktes i slutet av 1800-talet då arkeologen Hjalmar Stolpe genomförde omfattande utgrävningar där. I graven återfanns svärd, pansarbrytande pilspetsar, brädspel och resterna av två hästar – allt tecken på att graven tillhörde en professionell vikingatida manlig krigare.

Men som osteolog reagerade Anna Kjellström på att skelettdelarna som tillhörde graven var så lätta och visade feminina drag.

– Enligt min tolkning så är det här en kvinna. När jag presenterade det på en konferens för något år sedan så förstod jag inte att det var så laddat, men en del forskare reagerade redan då och tyckte att det måste vara fel, medan andra tyckte att det var jättespännande.    

Gruppen beslöt att göra en DNA-undersökning av skelettdelarna för att fastställa könet.

– När genetikern Maja Krzewinska sedan fick fram resultatet att det saknades Y-kromosomer, vilket innebär att det biologiska könet är en kvinna, måste jag erkänna att jag andades ut lite grann, säger Anna Kjellström.

Kritiken som sedan har dykt upp på vissa håll, i till exempel bloggar och på Twitter, handlar om att benen skulle kunna ha blandats ihop eller att vapenfynden i graven inte har tillhört kvinnan utan att det också kan ha legat en man i graven.

– Man kan förstås diskutera tolkningen, men hade skelettet varit en man hade ingen lyft på ögonbrynen. Det är ju det faktum att vi har fått fram en biologisk kvinna som har väckt reaktioner. Vi är säkra på att de här skelettdelarna tillhör graven. Just i det här fallet är benen signerade och Hjalmar Stolpe dokumenterade den här graven och fynden noggrant och systematiskt på millimeterpapper. Så som graven ser ut har jag svårt att se var någon annan person skulle få plats, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Vad har fyndet för betydelse?

– Jag tror att den här kvinnan fyllde en roll som hon förväntades att fylla då, men detta förändrar inte den stora bilden av vikingatiden. Birkasamhället var inte jämlikt utan mycket hierarkiskt, inte bara mellan könen. Den här upptäckten gör att den tiden blir mer nyanserad och komplex. Historien är full av människor som sticker ut, varför skulle vikingatiden vara ett undantag, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Annika Hallman

Artikeln publicerades i Universitetsnytt nr 5, 2017.

Pressmeddelande: Birkakrigaren var en kvinna