Per-Olof Wickman
Per-Olof Wickman

Didaktisk forskning som inte kommer till användning i skolorna är ganska värdelös, menar Per-Olof Wickman, professor i didaktik med inriktning mot naturvetenskap vid Stockholms universitet. Han är därför projektledare för ett forskningsprojekt som undersöker hur man bäst får lärare att ta till sig forskning som kan förbättra deras sätt att undervisa.
– Att hitta kontaktpunkter mellan lärare och forskare är väldigt viktigt. I projektet försöker vi ta reda på vad som får lärarna att hoppa på tåget och säga ”Lär oss mer!” till oss forskare, säger Per-Olof Wickman.
Projektet kallas ”Stöd för lärares professionella utveckling och handlingsförmåga” och fokuserar på högstadiets undervisning i naturvetenskap. Inom projektet möts forskarna och två lärarlag regelbundet och lärarna får ta del av en ny didaktisk modell. Mötena videofilmas och det gör också lärarnas lektioner. Filmerna ger forskarna möjlighet att studera hur lärarna tar modellen till sig, hur undervisningen förändras och hur eleverna reagerar.


Inför modellen ”Organiserande syften”

Modellen som läggs fram för lärarna kallas ”Organiserande syften” och har arbetats fram av professor Per-Olof Wickman och hans kolleger. Den innehåller ett antal nya begrepp som hjälper lärarna att strukturera undervisningen, så att eleverna ser sammanhang mellan sådant de redan kan och det nya som de ska lära sig. Enligt modellen ska läraren först ge eleverna ”närliggande syften” som de klarar av med sina vardagskunskaper – till exempel att göra olika experiment med en leksaksbil. Senare ska eleverna ledas in i ett ”övergripande syfte”, till exempel att börja prata om friktion och rörelse i fysikalisk mening.
– Det här är ett upplägg lärarna redan använder, men inte har ord för och därför inte kunnat arbeta mer systematiskt med, säger Per-Olof Wickman.


Samarbetar med lärarlag i fysik och kemi

Forskargruppen i Göteborg samarbetar med ett lärarlag i biologi och forskarna i Stockholm med ett lärarlag i kemi. I projektet finns också en disputerad kemist inkopplad, något som verkligen fått igång lärarna, men inte på det sätt didaktikerna tänkt sig.
– Vi hade tänkt att lärarna skulle börja använda vår modell i ett bekant undervisningsmoment, men när kemisten kom med nya kunskaper i kemi, ville de göra ett nytt projekt med eleverna.
Det visade sig bli för mycket på en gång. Både ett nytt projekt – ”Matens kemi” – och så didaktikernas modell ovanpå det.
– Vi höll på att förlora lärarna i planeringsskedet, för de förstod inte vad de skulle ha alla konstiga begrepp till som vi didaktiker introducerade. Vi fick be dem att ha tålamod med oss forskare och återkom sedan med videoinspelningar från deras lektioner för att visa vad vi menade. Då gick det betydligt bättre.
– Vi visade hur de jobbat med olika organiserande syften och beskrev hur de skulle kunna göra nästa gång. Det blev så pass konkret att lärarna blev enormt entusiastiska, säger Per-Olof Wickman.
Istället för att visa näringsämnen i pommes frites på tavlan för eleverna, fick läraren tips om att börja med att be eleverna ta med sig förpackningar till sådant de brukar äta hemma – ett ”närliggande syfte”, som alla klarade av. Förändringen gav betydligt mer aktiva, nyfikna och engagerade elever.


Rörigt och kreativt

I projektet samsas fem didaktiker i naturvetenskap från två universitet och en person som arbetar mer allmänt med kompetensutveckling för lärare. De träffas ofta för att stämma av och komma vidare.
– Vi har lite olika ingångar till lärande och ser olika saker, väldigt roligt. Jag tror att vi alla upplever samarbetet som enormt produktivt.
Med många kockar kan man ju annars tänka sig att det skulle bli rörigt.
– Jo, visst har det blivit rörigt, men det har varit en del av projektet – att inte sopa rörigheter under mattan och få en snygg och städad teori, utan att få den att fungera.
En viktig slutsats i projektet är att lärare måste känna att forskarnas teorier är till gagn för eleverna. Annars vill de inte ta dem till sig.
– Lärare känner ett enormt ansvar för sina elever. De har ingen lust att experimentera med nya metoder om de är oroliga för att det ska gå sämre för eleverna. De behöver också se att förändringen får konkreta konsekvenser i undervisningen och gör skillnad.

 

Text skriven av: Eva Annell