Många akademiska utbildningar syftar till att via studier på kandidat-, master- och forskarnivå utbilda studenter till att bli framtida kollegor i akademin. Studierna ger en successiv fördjupning i ett ämne och kan efter doktorsexamen leda till en anställning som ger möjlighet till undervisning och forskning inom det ämnesområde som utbildningen haft som huvudområde.

Lärarutbildningar, liksom till exempel läkar- och tandläkarutbildning, arkitektutbildning, juristutbildning och ingenjörsutbildningar, är akademiska professionsutbildningar och skiljer sig därmed från många andra akademiska utbildningar. Merparten av utbildningarna sker på akademiska lärosäten, men målen för utbildningarna är en profession utanför akademin, i sjukvård, på arkitektkontor, inom rättsväsendet, i industriell verksamhet – eller som för lärarutbildningarnas del i förskola och skola.

För lärarutbildningarna har man, i Sverige och internationellt, ofta valt att varva akademiska studier med verksamhetsförlagda kurser, VFU, där akademi och profession gemensamt ska bidra till att utbilda skickliga förskollärare och lärare som kan undervisa och leda pedagogisk verksamhet.

Från utvärderingar och forskning vet vi att lärarstudenterna ofta upplever VFU som mycket värdefull i utbildningen. Vi vet också att campusförlagda respektive verksamhetsförlagda inslag i utbildningarna inte sällan upplevs som separata delar med liten inbördes kontakt eller växelverkan. En viktig fråga för lärarutbildningarna, liksom för andra akademiska professionsutbildningar, är att definiera vad den forskningsbaserade akademin respektive yrkespraktiken bidrar med under själva utbildningen för att utbildningarna på bästa sätt ska bidra till utveckling av professionell skicklighet.

För samtliga lärarutbildningar i Sverige anger examensordningen att ”studierna inom den utbildningsvetenskapliga kärnan ska anknyta till kommande yrkesutövning”. En fråga blir då vad ”anknyta till” kan betyda. Hur bidrar professionen med frågor som är väsentliga för yrkesutövningen i mötet med elevernas lärande? Och hur lägger vi bättre grunden för att akademiska studier blir viktiga och användbara verktyg för att planera, genomföra, utvärdera och utveckla den undervisning som utbildningarna syftar till?

Frågan har sysselsatt lärarutbildare världen över under lång tid. En modell som lyfts fram som övergripande idé för lärarutbildningarna, för att bygga tydligare kopplingar mellan campusförlagda och verksamhetsförlagda delar av utbildningarna, kallas i anglosaxiska sammanhang för ”practice-based (ibland ”practice-focused” eller practice-centered) teacher education”. En svensk översättning skulle kunna vara en professionsinriktad lärarutbildning. Poängen med en sådan modell för utbildningarna är att låta de krav och de frågor som professionen ställer bli en utgångspunkt för innehåll i, och organisation av, campusförlagda kurser i förhållande till verksamhetsförlagda delar av utbildningarna. Det innebär dock inte att campusförlagda kurser ska reduceras till att förmedla en metodarsenal som studenterna kan omsätta i sin framtida undervisning.

En professionsinriktad lärarutbildning har i stället ett systematiskt fokus på hur utbildningarna successivt bidrar till att utveckla att studenterna kan göra medvetna strategiska val av till exempel undervisnings- eller bedömningsmetoder i förhållande till ämnesinnehåll samt politiska, sociala och kulturella förutsättningar för de sammanhang där undervisning och annan pedagogisk verksamhet bedrivs.

Vad ett systematiskt fokus på professionsblivande faktiskt innebär i praktiken för lärarutbildningarna kräver både noggrann eftertanke och dialog mellan olika aktörer i utbildningarna, såsom företrädare för ämnes- och utbildningsvetenskapliga kurser vid universitetet samt VFU-ansvariga i skolor och förskolor.

Under hösten påbörjas ett arbete som syftar till att tydliggöra en övergripande modell för Stockholms universitets lärarutbildningar. Målsättningen är att vi före jul ska definiera vad som är en övergripande modell för lärarutbildningarna vid Stockholms universitet.

B-O Molander