Rektorsråd Bengt-Olov Molander
B-O Molander, rektorsråd för lärarutbildningarna.

I början av oktober åkte en delegation från Stockholms universitet till Melbourne för att diskutera lärarutbildning med företrädare för Monash University och University of Melbourne. De som åkte från Stockholm var ledamöter i Samordningsgruppen och i de organ som bereder frågor om lärarutbildning på de olika fakulteterna samt representanter för de institutioner som har ett ansvar för att samordna de olika lärarutbildningsprogrammen vid Stockholms universitet.

Monash University (www.monash.edu) har en speciell historia och ett mycket högt anseende internationellt när det gäller just lärarutbildning och samverkan mellan ett universitet och skolor. På 1980-talet genomförde lärosätet ett samverkansprojekt mellan universitetet och skolor. Syftet var att utveckla undervisning och lärande med hjälp av ett nära samarbete mellan lärare i skolor och forskare på universitetet, och där forskning fick ett direkt bruksvärde för undervisningen i skolan. Erfarenheter från projektet redovisades senare i ett par antologier med John Baird och Jeff Northfield som redaktörer: ”Improving the Quality of Teaching and Learning: An Australian Case Study – The PEEL Project” (1986) och ”Learning from the PEEL Experience” (1992). Böckerna hade betydelse då de illustrerar hur utbildningsvetenskaplig forskning fick omedelbar betydelse för undervisning och verksamhet i skolan i ett projekt som nu förmodligen skulle beskrivas som praktiknära forskning, och där lärarna hade en central roll för att lyfta problematik och ställa frågor om den egna praktiken.

Monash University har arbetat intensivt med forskningsbaserad lärarutbildning och professionsutveckling av lärare sedan tidigt 1980-tal. Vår ambition med att besöka Monash var att ta del av deras erfarenheter om lärarutbildning och samarbete mellan lärosäte och skolor, som en av grunderna för det utvecklingsarbete av verksamheten som pågår vid Stockholms universitet. Våra lärarutbildningar påminner på många sätt om varandra, men det finns också en del skillnader. En av skillnaderna är att det finns löpande VFU-inslag varje termin i deras längre utbildningar. Det ger möjligheten för studenter att tämligen omedelbart se hur innehåll i universitetsförlagda kurser har betydelse för undervisningspraktik i skolan eller förskolan. En fördel kan alltså vara att man får nära koppling mellan kursinnehåll och pedagogisk verksamhet i skolan och förskolan, som får vägas mot att det blir komplicerat att ha löpande VFU-inslag som ställer krav på handledningsresurser i skolan och förskolan.

De, liksom vi, arbetar med problematiken att få lärarutbildningens olika delar – ämnesstudier, utbildningsvetenskapliga studier och VFU – att bilda en helhet. Det som utmärker Monash University och även University of Melbourne är att det finns en gemensam övergripande idé om lärarutbildningar på respektive lärosäte, och att varje kurs spelar en definierad roll inom ramen för denna övergripande idé. En hel del av det fundament som lärarutbildningen vid Monash University vilar på känns igen i John Loughrans bok ”Developing a Pedagogy of Teacher Education. Understanding teaching and learning about teaching”. Det är inte helt förvånande då John Loughran nu är dekan vid den utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Monash. Boken kan rekommenderas för samtliga som arbetar med lärarutbildning, inklusive VFU, då den väcker en hel del tankar om vad god undervisning är eller kan vara.

På Stockholms universitet fortsätter nu arbetet med att förtydliga vår idé om lärarutbildning och vilken roll enskilda kurser ska spela i förhållande till varandra på universitetet och i förhållande till verksamhetsförlagda kurser.

Vi hoppas då på en reformvila som tillåter att vi tänker efter före, snarare än att springa på bollar i luften. Hellre något långsammare och rätt, än fort och fel.

B-O Molander