Under sina sammanlagt trettio år som lärare, lärarutbildare och forskare har B-O Molander varit med om tre radikala omstöpningar av lärarutbildningen. Idag är den gamla stadieindelningen för grundlärare, som fanns före 1988, tillbaka. Märkligt, tycker han.

– Hur hamnade vi här, tillbaka till vattentäta skott mellan lärarkategorier och stadier? Skarpare gränser mellan stadier innebar kortare tid för lärare att leda verksamheten långsiktigt och för eleverna att möta nya lärare, och nya villkor för verksamheten vart tredje år.

Mer ämnesdjup

Det var just det som reformen 1988 ville undvika, till förmån för mer ämnesdjup för lärare som var verksamma i tidigare årskurser, och trygga övergångar för eleverna. 1-7-lärare och 4-9-lärare såg sitt ljus. En rätt fiffig idé, enligt B-O Molander.

– Lärarna överlappade varandra och eleverna hade tryggheten att ha en för dem känd lärare kvar i klassen. Undervisning och lärande sattes i ett socialt sammanhang med en kontinuitet i både kunskapsinnehåll och ämnesfördjupning. Att lärarna har nära sociala kontakter med eleverna är nästan viktigare nu än då. Ändå beaktas inte det i dag när lärarna bara får tre år på sig innan de ska vidare till andra elever.

Enkla frågor får styra

Där han såg en viss progression i reformerna fram till 2001 befarar han att dörren nu är stängd. Bristande kontinuitet i omdaningen av lärarutbildningen, menar han, har lett till att enkla frågor får styra, som den senaste tidens uppmärksamhet på att olika lärare sätter olika betyg på en och samma elevuppgift.

– Komplex verksamhet reduceras till något man tror sig objektivt kunna bedöma. En oreflekterad anpassning till målstyrningsfilosofin, både i skolan och i lärarutbildningen, och som inte ger utrymme för den bearbetning som krävs, riskerar att stå i vägen för den viktiga process där lärarstudenterna ska bearbeta hur de fungerar i klassrummet och hur de ska utveckla undervisningen.

Vetenskapliga grunden en utmaning

Lärarutbildningarnas vetenskapliga förankring är en positiv utveckling som B-O Molander välkomnar. Forskning utgör numer en viktig grund för att förstå undervisning och för att kunna agera i den. Utmaningen för lärarutbildningen i dag, både nationellt och internationellt, är att knyta samman det vetenskapliga innehållet med yrkespraktiken.

– Det viktiga är att landa i en utbildning där det vetenskapliga innehållet bidrar till att studenterna både utvecklar och förstår verksamheten i klassrummet bättre. Vetenskapen ska tillföra ny kunskap men i tydlig interaktion med en yrkespraktik.

Dialogen viktig

För att lyckas med detta krävs att akademin för en dialog med yrkesverksamma lärare och skolhuvudmän, menar B-O Molander.

– Vilka problem och utmaningar har de och hur vill de utveckla sin verksamhet i framtiden? Vi måste fundera på vad vi utbildar för och hur vi tror att det ser ut om tio år. Vad kommer studenterna ut till? Det kan inte akademin definiera själv. För att utveckla en professionsorientering av hög kvalitet krävs nära samverkan mellan akademin och skolan.