I svallvågorna efter PISA dominerades debatten av politiska och mediala utspel som ville tvinga fram höjda krav i lärarutbildningarna. Argumentationen utgick från att höga krav ger bättre lärare som i sin tur innebär att eleverna presterar bättre (inte minst i internationella kunskapsmätningar). Tongångarna känns igen i de direktiv som låg till grund för den senaste lärarutbildningsreformen. Den betonade lärarutbildningarnas utformning i förhållande till att för många elever inte nådde skolans mål. Skolans mål, och elevernas möjligheter att nå dessa, var alltså en viktig grund för att utforma olika program i lärarutbildningen. Därtill tanken att ökade krav i utbildningarna ska ”producera” lärare som kan leverera. Att ställa höga krav i kvalificerade professionsutbildningar som syftar till komplex och komplicerad yrkesutövning är förstås bra.

Men situationen har förändrats. Det finns nu ett stort behov av att anställa lärare som kan undervisa dagens och morgondagens barn och ungdomar. En svårförutsägbar orsak till lärarbristen är alla nyanlända flyktingar, många av dem barn, som tvingats fly från krig och terror i sina hemländer. En mer förutsägbar orsak är att legitimeringsreformen gjort att många lärare utan lärarutbildning inte längre är behöriga. En tredje orsak är att förhållandevis många lämnar läraryrket. Det finns alltså stora tomrum att fylla och ett återkommande utspel är nu snabbspår av olika slag. Nyanlända med bakgrund som lärare ska kunna komma in snabbare i yrkesutövning genom effektivisering och samarbete mellan myndigheter. Dessutom ska kompletterande utbildningar för ämneslärare bli kortare för personer med forskarexamen. Det är angelägna insatser, både utifrån integrationsskäl och för att det råder lärarbrist. En rimlig fråga att ställa är dock hur snabba vägar svarar mot behovet av höga, eller till och med höjda, krav i lärarutbildningarna.

Under 1980-talet jobbade jag en kort tid i ett afrikanskt land med ett uppdrag kopplat till en utbildningsreform med det vällovliga syftet att ge fler barn möjlighet att få undervisning. Uppdraget var att undersöka om de krav som läro- och kursplaner i naturvetenskapliga ämnen ställde hade rimliga chanser att uppnås med de resurser och lokaler som stod till förfogande i landets befintliga skolor. I korthet kom vi fram till att det var möjligt. Bland annat eftersom vi såg flera exempel på hur skickliga lärare producerade eget material som kunde belysa naturvetenskapliga fenomen och processer på ett mycket imponerande sätt. Utanför vårt uppdrag visade det sig att landets utbildningsreform medförde ett stort behov av att snabbt utbilda lärare. Men tiden räckte inte för mer än korta ”crash courses”. I kurserna deltog personer med relevant ämnesmässig bakgrund som gavs en introduktion till vad det innebär att arbeta som lärare. Men reformen fick inte det genomslag man hade önskat då de snabbutbildade lärarna inte hade den kunskap som behövdes för att utveckla eget undervisningsmaterial, eller för att väcka tillräckligt intresse så att eleverna kunde se att naturvetenskapen faktiskt hade något att bidra med.

I dagens Sverige finns ett mycket stort behov av att utbilda lärare för att svara mot de behov som skolan har. Lärosäten måste då ta ett ansvar för att bidra med utbildningar. En helt central fråga är: Om och hur är det möjligt att erbjuda utbildningar under kortare tid med bibehållna krav på hög – inte högsta möjliga – kvalitet? Egen erfarenhet och forskning visar att många lärarstudenter i början av sin utbildning söker svar på ”Hur gör man?” och efterfrågar fixa metoder för undervisning. Det är senare i utbildningen, efter genomtänkt universitetsförlagd och verksamhetsförlagd utbildning (VFU), som studenterna i högre utsträckning utvecklar frågan till ”Varför gör man på det ena eller andra sättet?”. För att studenterna ska utveckla mer mångfacetterade och insiktsfulla undervisningsstrategier krävs utrymme för forskningsbaserad och praktikbaserad kunskap i nära samspel. Lärosätena står nu inför utmaningen att i samverkan med lärare i skolor och förskolor som arbetar med VFU utveckla alternativa utbildningar som inte gör avkall på höga krav. Detta för att undvika att erbjuda crash courses med betoning på crash.

B-O Molander

 

Den som vill fördjupa sig i lärarutbildningens utformning i förhållande till skolans mål och krav rekommenderas att läsa Stina Hallséns doktorsavhandling ”Lärarutbildning i skolans tjänst? En policyanalys av statliga argument för förändring” (Uppsala Studies in Education no 133, 2013). Avhandlingen tar upp olika spänningsfält för lärarutbildningen. Samtidigt som den ska svara mot akademiska krav ska den också svara mot de krav som skolan ställer, både i dag och i framtiden.