Tom Wikman, pedagogie doktor, lärarutbildare och forskare vid Åbo Akademi, tillika utsedd till årets lärare vid lärosätet, föreläste för ett sjuttiotal lärarutbildare vid Stockholms universitet.

Han konstaterade inledningsvis att Finland avviker från de andra nordiska länderna med att ha en relativt stabil lärarutbildning med få reformer. Den huvudsakliga reformen genomfördes 1974, med en smärre förändring 1979. Utmärkande för utbildningen är också den kvalificerade nivån – förskollärarstudenterna tar en kandidatexamen och grundlärarstudenterna en magister. Utbildningen ska leda till ett didaktiskt handlande där praktiken är en viktig del och kurserna skapade för ändamålet.

Splittrad lärarkraft

Det som påverkar koherensen är hur man bygger upp kurserna, menar Tom Wikman. I Sverige är seminariekulturen stark och diskussioner inom de pedagogiska kurserna leds av andra än de som ansvarar för föreläsningarna. Detta arbetssätt ställer höga krav på kommunikation och riskerar att splittra lärarkraften och förlora fördjupningen. I Finland sker inte denna uppdelning, samma person ansvarar för både föreläsningar och seminarier. En lösning på problemet med överlappning är att utöka kommunikationen lärarutbildare emellan, dela på kurser, rätta tentamina tillsammans och blir varandras ”critical friend”.

Blir det en helhet?

Det är inte bara den tidsmässiga placeringen av olika kurser i relation till den verksamhetsförlagda utbildningen som är problematiskt. I Sverige tycks det uppstått en lucka vad gäller hur studenterna konkret förbereds för att planera undervisningen. Det har försvunnit någonstans, konstaterade Tom Wikman och framhöll att det i ett utvecklingsskede är nödvändigt att syna helheten i utbildningen.

Från kollektiva till individuella aktiviteter

En möjlig modell för bättre progression mellan kurser i den utbildningsvetenskapliga kärnan och VFU är den åhörarpraktik som lärarstudenterna i Finland gör i början av utbildningen – för att bli vana vid skolmiljön och eleverna samt kunna växla perspektiv. Praktiken i den finska lärarutbildningen går från kollektiva aktiviteter till individuella. I övningsskolan undervisar studenterna i par, ämnespraktiken ger ämnesperspektiv och mot slutet av utbildningen förväntas studenterna utveckla en helhet och ansvara för hela dagar på fältpraktik. I sin praktik får studenterna olika uppgifter som har direkt koppling till kurserna, till exempel att banda sin undervisning för att sedan djupanalysera och reflektera över sitt eget arbete.

En stor del av lärares kunnande utgör tyst individuell kunskap som bara kan utvecklas när studenten själv, i praktiken, får testa den förståelse som utvecklats under lärarutbildningen, menar Tom Wikman.

– Att utbilda lärare känns ibland som om man skulle lära någon att cykla med hjälp av powerpoint.

 

Tom Wikman deltar för närvarande i en utredning av lärarutbildningen vid Uppsala universitet.

Lärarutbildningar vid Åbo Akademi.

Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi.