Jag älskar språk! Och för en språkälskare är Stockholms universitet rena himmelriket. Här kan man studera över 30 olika språk. Vissa språk kan man faktiskt bara hitta på Stockholms universitet i hela Sverige. Till exempel de språk som jag själv forskar och undervisar i, nämligen de baltiska språken: lettiska, litauiska och fornpreussiska. Fornpreussiska har visserligen inte talats sen 1600-talet, men det gör det inte mindre intressant i mitt tycke: jag har nyligen lagt sista handen vid en bok om ordbildning i det fornpreussiska språket.

Men språkintresset är inget som alltid har funnits där. Tvärtom. Som barn ansågs jag inte ha något vidare läshuvud. Jag vet inte om det hade med min bakgrund att göra (jag föddes in i en ganska typisk arbetarfamilj; min far är sopåkare), men i skolan fanns det liksom inga förväntningar på mig. När vi i högstadiet skulle välja språk tyckte min klassföreståndare att det vore lämpligare för mig att ta ”kontorsteknik” i stället för franska eller tyska. Så när de andra läste språk fick jag sitta och traggla med en trög gammal skrivmaskin. Det var vansinnigt tråkigt och jag led i tysthet. Men tillslut kom min räddning. Birgitta Bergström – lärare i tyska på skolan – bestämde sig för att ta strid för mig! Hon lyckades övertala skolledningen om att jag skulle få läsa in tyskan på egen hand. Ett högriskprojekt för henne som lärare, men hon var övertygad om att jag skulle klara det. Och jag är henne evigt tacksam för att hon valde att ta den risken. Birgitta lät mig helt enkelt börja läsa tyska för henne i 9:e klass. Min motprestation bestod i att jag skulle läsa in 7:ans och 8:ans kursböcker på egen hand. Jag minns hur jag satt där hemma i soffan på kvällarna och pluggade tyska glosor. Det var faktiskt ganska mysigt. Och så här i efterhand tror jag nog att jag utvecklade en ganska bra studieteknik där i soffan. När jag väl hade fått upp ögonen för hur roligt det är med språk fanns det ingen väg tillbaka. Jag sökte in på helklassisk humanistisk linje och fick fortsätta med tyskan, börja med franska och sätta tänderna i både latin och antik grekiska.

 Efter gymnasiet stack jag direkt till Köpenhamn för att plugga fler språk. Jag hade hört talas om en utbildning i jämförande språkvetenskap där man skulle få läsa en massa häftiga språk: sanskrit, gotiska, fornkyrkoslaviska, hettitiska, forniriska osv. Jag slukade allt och kunde inte få nog – det var som om en helt ny värld öppnades! För varje nytt språk jag lärde mig läsa fick jag tillgång till nya världar, fulla av spännande historier, myter och gudaväsen. Vi läste Iliaden och Odysséen, Vedaskrifterna, forniriska sagor, runstenar och hettitiska ritualtexter. Språket blev som en nyckel till alla dessa nu försvunna kulturer med dess människor och myter. För varje nytt språk man lär sig hittar man dessutom fler samband mellan språken. Eftersom alla de indoeuropeiska språken är besläktade finns det en gemensam kärna i språken och långsamt börjar man kunna skönja en återkommande struktur. Efter ett tag känns de gemensamma dragen igen – oavsett vilket språk man jobbar med för stunden. Det är som att försöka lägga ett enormt pussel. En sommar åkte jag till Vilnius för att lära mig litauiska och jag blev helt förtrollad av det vackra språket. Jag insåg också att det ålderdomliga litauiska språket var en ovanligt värdefull pusselbit om man vill försöka förstå de indoeuropeiska språkens historia.

När jag kom tillbaka till Köpenhamn fick jag se i tidningen att det hade utlysts en prisfråga inom ämnet språkhistoria. Det är en gammal dansk tradition som har funnits sedan 1762 och som innebär att man har ett år på sig att lösa ett vetenskapligt problem. Man får inte ta emot någon handledning under tiden, men om man klarar uppgiften riktigt bra kan man få en guldmedalj av Danmarks drottning. Efter några sömnlösa nätter beslutade jag mig för att försöka. Jag tänkte flytta till Göttingen och viga ett helt år åt att undersöka ett problem inom baltisk språkhistoria. Det blev ett intensivt år. Många kvällar slog jag ihop böckerna med en känsla av hopplös förtvivlan – jag tyckte att materialet pekade åt alla håll samtidigt. Men det hände att jag fick upp ett intressant spår – och då tändes hoppet igen! Jag bläddrade febrilt i böckerna, glömde äta och hjärtat pumpade av iver. Det var helt fantastisk känsla. Jag visste inte då att det är just så här det är att forska: ett ständigt pendlande mellan bottenlös förtvivlan och underbar eufori. Men jag visste att jag var fast. Jag ville bli forskare. Till slut hittade jag min egen väg genom materialet och kunde lägga fram en egen lösning på problemet och fick till och med en fin medalj att hänga om halsen.

Numera är jag docent i baltiska språk och jag är otroligt tacksam för att få ägna mig på heltid åt mitt stora intresse. Men ibland kan jag undra hur det skulle ha gått om inte Birgitta hade tagit den där striden för mig i högstadiet… Det är svårt att bryta mot omgivningens förväntningar och det betyder så mycket att det finns någon – ofta en lärare – som faktiskt tror på ens förmågor. För ett par år sen blev jag invald i Sveriges unga akademi och vi argumenterar hårt för att bevara det meritokratiska systemet. Det enda som ska räknas inom forskarvärlden är just dina kunskaper och förmågor – här ska det inte spela någon roll vad dina föräldrar arbetar med, vem du känner eller vad du heter i efternamn. Bara du har ett brinnande intresse för ditt ämne, kan dina grejer och är riktigt, riktigt bra på det du gör!

Berättare: Jenny Larsson