Annika Ullman står bredvid Frida Tebus "The Pearl". Foto: Eva Dalin.
Annika Ullman står bredvid Frida Tebus "The Pearl". Foto: Eva Dalin.
 
 

Det var till midsommaren 2009 som flytten skulle bli av. Under ett och ett halvt år hade Pedagogiska institutionen varit geografiskt delad, hälften fanns i Frescati Hage och hälften i  Konradsberg. Det var verkligen roligt att äntligen kunna samla de drygt 120 medarbetare på en och samma adress, Frescativägen 54.

Den nygamla byggnaden "Kölen" skulle bli ett bra hus för oss: här fanns tjänsterum, föreläsningssalar, seminarierum, personalmatsal samt ett stort läsplatsutrymme/café för studenterna. Det enda kruxet var att huset låg lite avsides borta i skogen bakom Naturhistoriska riksmuseet—och att själva entrén var så påfallande anonym. Nej, det var inte lätt att hitta från tunnelbanan till institutionen. När man väl hade trasslat sig fram genom oskyltat land, branta trappor och en ganska rufsig parkväg, kom man fram till något som mest likande en bortglömd bakgård. Hur skulle studenter och besökare förstå att de var framme när ingenting signalerade samlingsplats?

Nej, här skulle behövas en rejäl ryttarstaty! tänkte jag och sökte upp konstintendent Nina Weibull som genast var med på noterna. Hon i sin tur kontaktade Statens konstråd och bad dem leta i sina gömmor för att se om där fanns något gammalt monument som skulle kunna återanvändas. Men icke. Inte en endaste ryttarstaty, varken i brons eller marmor, fanns att uppbringa.

Projektledaren Lotta Mossum hade dock en annan idé. Hon visste att skulptrisen Frida Tebus hade gjort en gigantisk skimrande pärla som kanske kunde ligga där i skogbrynet och locka till sig nykomlingar. Visst skulle väl "The Pearl" kunna vara ett lämpligt signum för kunskap och lärande?  Absolut! Så fick det bli. Vi kom överens om ett tredelat ansvar för finansiering och skötsel: Statens konstråd köpte in verket, Statens fastighetsverk svarade för markförtöjningen och Stockholms universitet garanterade årlig tvättning och återfettning.

Detta är bakgrunden till den numera återkommande majhögtiden "Putsa pärlan" då institutionens prefekt under högstämda former polerar pärlan med en speciell sorts föreskriven "yacht wax".  Det hålls ett litet tal till våren, det bjuds på någon pärlande dryck och så sjunger institutionskören den gamla härliga psalmen "Jag nu den pärlan funnit har".