Stockholms universitet har anmodats att yttra sig över departementspromemorian Tolktjänst för vardagstolkning (ds 2016:7). Synpunkter på departementspromemorian har lämnats av Områdesnämnden för humanvetenskap, Studentavdelningen och Stockholms universitets studentkår. Studentkårens synpunkter redovisas sist i yttrandet.

Stockholms universitet välkomnar att frågan om tolktjänst för vardagstolkning ses över men vill framhålla några synpunkter på utredningens förslag.

Avsnitt 5.1 och 5.5

Universitetet anser att förslagen i vissa delar leder till en tillbakagång till den situation som rådde innan den nuvarande lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari I 994. Utredningen som föregick nuvarande lagstiftning var en tilläggsutredning till Handikapputredningen och hade som mål att skapa en enhetlig tolktjänst som skulle gälla för alla i hela landet. Utredningen fann att en av orsakerna till olikheterna som uppstått var upprättandet av så kallade exempellistor över vad döva1 kunde få tolk till. Dessa listor hade genom åren gjorts allt längre och mer detaljerade. Trots detta kom man inte närmare en likvärdig tolktjänst. Det är därför oroande att konstatera att exempellistorna nu är på väg tillbaka.

Tilläggsutredningen till Handikapputredningen konstaterade också att det oklara ekonomiska ansvaret för tolktjänsten var en huvudorsak till att den inte fungerade effektivt, vare sig praktiskt eller ekonomiskt. Utredningens slutsats var att en behovsbaserad tolktjänst med ett tydligt samlat ekonomiskt ansvarstagande från samhället var nödvändig för att uppnå målet: en likvärdig och tillgänglig tolktjänst.

Förslag om överföring av det ekonomiska ansvaret för tolktjänsten till andra sektorer i samhället genom tillämpning av ansvars-och finansieringsprincipen föranleder därför en viss oro. Ett delat ekonomiskt ansvar ger utrymme för tolkningar och diskussioner mellan olika huvudmän om betalningsansvaret. Detta riskerar att få långtgående konsekvenser för döva personers möjlighet att delta i samhällsdebatten, ge och få information och ha en aktiv fritid på lika villkor som andra. Ansvars-och finansieringsprincipen, så som den tolkas och används av flertalet landsting idag, riskerar att leda till att döva ställs utanför arrangemang som organiseras av såväl privata som offentliga och ideella aktörer som inte anser sig ha ekonomisk möjlighet att bekosta tolk. Detsamma kan sägas gälla i arbetslivet där arbetsgivaren idag betalar merparten av tolkkostnadema, vilket i sin tur kan leda till att döva blir mindre attraktiva på arbetsmarknaden och riskerar att ses som en ekonomisk belastning istället för individer med unika kompetenser.

Avseende ansvar för tolk i arbetslivet blir skiljelinjen för vem som ansvarar för tolk fortsatt otydlig i den nya lagen. Stockholms universitets döva medarbetare använder sig både av landstingets tolkservice och av universitetets tolkar. I det första fallet för tillfällen som omfattar landstingets ansvar för vardagstolkning och i det andra fallet för tillfällen som omfattar Stockholms universitets arbetsgivaransvar att tillhandahålla tolk. Universitetet menar att ett begreppsbibliotek för definitioner i syfte att underlätta gränsdragningar för när landstinget respektive arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla tolk bör tas fram. Idag blir denna gränsdragning lokal då den utgår från landstingets definition och därmed kan variera mellan olika landsting. Det bästa sättet att komma fram till likriktning för tolktjänsten avseende landstingens utförandeansvar på riksnivå, och dänned lägga grund för en utredning av begreppet är att upprätta ett bibliotek under kontroll av lämplig huvudman.

Stockholms universitet anser att det vore motiverat att nyansera beskrivningen av tolkanvändaren genom att förtydliga att båda parter i ett tolkmedierat samtal i lika hög grad behöver tolkningen. Att inte räkna in hörande personer som tolkanvändare ger en felaktig bild av vem som har behov av teckenspråkstolk och vem som borde omfattas av begreppet vardagstolkning. I det förslag som nu föreligger är vardagstolkning ett begrepp som ensidigt benämner dövas behov av tolk för interaktion med ett hörande samhälle. Detta sänder signaler om att döva förväntas vara i behov av tolk för att kunna ta del av det hörande majoritetssamhällets utbud men att det hörande samhället inte behöver någon tolk eftersom de inte förväntas ha behov av att ta del av dövas erfarenheter och kunskaper. Det är inte bara felaktigt menar universitetet utan det belyser också den attityd som är gängse i det svenska samhället idag, och som dessvärre i stort präglar föreliggande förslag om vardagstolkningens utformning.

Stockholms universitet vill också betona att det inte föreligger någon risk för ett överutnyttjande av tolktjänsten. Ingen, vare sig döv eller hörande person, vill använda tolk om inte behov av tolkning finns. Det finns alltså ingen anledning att frångå principen om en behovsanpassad tolktjänst som utgår från brukare av tjänsten. Vad som behövs är ett tydligt uttalat samhällsansvar där det ekonomiska ansvarstagandet är entydigt och omfattar rätten till universitet tolktjänst i arbetslivet. Det finns flera mycket framgångsrika modeller för tolk i arbetslivet i våra grannländer som hade kunnat utgöra utgångspunkt för förslagen i promemorian.

Även frågan om ledsagning tas upp i promemorian. Stockholms universitet har studenter med dövblindhet som använder sig av ledsagning för resor till och från sina studier och till vilka universitetet tillhandahåller tolk. Utredningen nämner att det finns en skiljelinje mellan landstinget och kommunens ansvar för ledsagning. Universitetet ser det som önskvärt att skillnaden mellan kommunens respektive landstingens ansvar för ledsagning klargörs på ett tydligare sätt än vad som uppnås med nuvarande formulering (s. 75):

Exempel på ledsagning som inte kan anses vara i direkt anslutning till tolktillfället är ledsagning under en längre resa till och från den plats där tolkningen ska utföras.

Ett tydliggörande skulle underlätta för universitetet att träffa överenskommelser med berörda kommuner om ansvarsfördelningen vad gäller ledsagning till och från studier.

Studentkårens synpunkter

Avsnitt 5.5

Stockholms universitets studentkår har emellanåt behov av tolkning på arbetsplatsen och frågan om tolktjänst är därför angelägen, framförallt frågan om tolktjänst i arbetslivet. Studerande på Stockholms universitet har rätt till tolkning under sin utbildning och vid studiesociala aktiviteter enligt annat regelverk, varför studentkåren väljer att inte behandla de övriga förslagen. Studentkåren menar att det är olyckligt att det i promemorian inte presenteras en tillfredsställande lösning på den problematik gällande tolktjänst i arbetslivet som finns idag. Medlen från Arbetsförmedlingen räcker inte till för de rådande behoven och de tekniska lösningar som finns är inte alltid optimala, vilket försvårar för tolkanvändare att åta sig förtroendeuppdrag på heltid eller att få arbete. Skälighetsrekvisitet som återfinns i vissa paragrafer i diskrimineringslagen försvårar även för tolkanvändare att hävda rätt till anställning trots tolkkostnadema när en tolkanvändare har bäst meriter av samtliga sökanden. Studentkåren anser att det är anmärkningsvärt att denna problematik knappt berörs i promemorian. Ett exempel är det oklara kostnadsansvar för tolkningen som uppstod när en döv person tillträdde ett uppdrag inom studentkåren. Studentkåren är en ideell förening och kostnaderna är därför betungande för organisationen. Lösningen blev att Stockholms universitet beslutade att stå för kostnaderna. Studentkåren ser till viss del universitetet som studentkårens motpart och bedömer att kostnadsansvaret därför borde ligga någon annanstans.

Det är ett faktum att alla arbetsgivare är olika resursstarka varför alla inte har samma möjlighet att anställa den de skulle vilja anställa. Studentkåren anser att kostnadsansvaret för tolktjänst i arbetslivet bör ligga hos det offentliga. Som en ideell förening vill studentkåren ha möjligheten att anställa de bäst lämpade och ge fler möjligheten att kunna åta sig förtroendeuppdrag på heltid, utan att behöva ta med kostnader för t.ex. teckenspråkstolkning som en faktor. Studentkåren bedömer att frågan om tolktjänst i arbetslivet bör utredas vidare.