Stockholms universitet har av Kammarkollegiet inbjudits att inkomma med synpunkter på förslag till villkorsändringar i verksamhetsförsäkringen. Universitetet har följande att anföra.

Stockholms universitet konstaterar att de föreslagna villkorsförändringarna i första hand avser att förbättra de statliga museernas försäkringsskydd. Att även inkludera universiteten i definitionen av myndigheter "som driver museal verksamhet" och låta dem omfattas av dessa villkorsförändringar innebär emellertid försämrade förutsättningar för universiteten att fullgöra sina huvuduppdrag, vilka inte sammanfaller med museernas. Kammarkollegiets definitioner av konstföremål respektive museala föremål är oklara och självmotsägande. Förtydliganden behöver göras avseende universitetens konstföremål som inte visas som offentliga utställningsföremål; vad gäller för föremål som hängs i universitetens publika lokaler, respektive för samlingar som används i forsknings- och undervisningssyfte? Stockholms universitets konstsamlingar i Schefflerska palatset (Spökslottet), som används för forskning och undervisning och visas för allmänheten vid enstaka tillfällen, kan som universitetet tolkar de föreslagna villkoren inte visas publikt med mindre än att föremålen skulle definieras som museala föremål. Det skulle innebära en försäkring begränsad till brand- eller vattenskada, med ett i sammanhanget mycket lågtriskbelopp och med villkoret att skyddskrav för statlig utställningsgaranti uppfylls, något som knappast är möjligt i en så gammal och byggnadsminnesskyddad byggnad. Detta är beklagligt då donatorns intention varit att samlingen ska kunna visas offentligt; sannolikt blir konsekvensen att universiteten får färre konstdonationer i framtiden.

Även avseende konstföremål som inte är museala föremål är den högsta risknivån så lågt satt att det blir nödvändigt att anhålla hos Kammarkollegiet om att få teckna tilläggsförsäkringar, vilket kan befaras leda till högre kostnader för universitetet. Anvisningarna för konstföremålens montering måste rimligen tolkas som exempel; om montering inte kan ske på föreslaget sätt borde det, som Lunds universitet föreslår i sitt yttrande, kunna gå att kompensera exempelvis med ett effektivt larmsystem. Det vore också rimligt att kraven på montering relateras till konstens värde.

Preskriptionstiden för att anmäla skada, som i villkorsförslaget är satt till ett år, bör enligt Stockholms universitet vara minst två år. Även om inventeringar görs fortlöpande kan ett år vara alltför kort tid om skadan uppstått kort efter den senaste inventeringen. Avseende begränsning i försäkringsskyddet för forskningsutrustning som uppnått 75 procent av sin tekniska livslängd instämmer Stockholms universitet med Lunds universitet i att detta ställer krav på att identifiera, värdera och kostnadsberäkna de risker som är specifika för varje enskild utrustning. Dessutom måste rimligen hänsyn tas till att dyrbar utrustning i de flesta fall kontinuerligt uppgraderas med nya komponenter och ny mjukvara.