Atmosfären runt jorden innehåller små mängder av gasen ozon. Ozonskiktet hindrar en stor del av solljusets farliga ultravioletta strålar från att nå jordytan. Paul Crutzen har gett fundamentala bidrag till vår förståelse av hur ozonet bildas och bryts ned – processer som också påverkas av våra utsläpp av olika gaser. Framför allt har han visat på kväveoxidernas betydelse för ozonbalansen.

Han har även bidragit med rön om hur de ozonnedbrytande reaktionerna förstärks kraftigt av molnpartiklar i stratosfären. Att uttunningen av ozonskiftet är kraftigast just över jordens poler – särskilt över Antarktis – beror på den effekten. De extremt låga temperaturerna här leder till att extra mycket molnpartiklar bildas. Forskningen kring de kemiska mekanismerna i ozonskiktet har visat på människans negativa inverkan. Långtgående internationella beslut finns idag om förbud mot utsläpp av freoner och andra ozonförstörande gaser i form av det så kallade Montrealprotokollet.

Paul Crutzen har också forskat kring hur ozon bildas i de lägre luftlagren, troposfären. Här har ozonet ökat det senaste århundradet på grund av bilavgaser och andra utsläpp. Förutom att bidra till växthuseffekten ger ozon nära markytan även skador på grödor och på människors hälsa.

Paul Crutzen är holländare och kom 1959 till Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet. Han disputerade 1973 och har under perioder fortsatt att vara verksam här, vid sidan av sitt arbete vid flera stora forskningsinstitutioner runt om i världen.

Paul Crutzen delade Nobelpriset i kemi 1995 med Mario Molina och Sherwood Rowland.