För hundratals miljoner år sedan började urtida cyanobakterier leva i symbios med andra encelliga organismer, som utnyttjade förmågan hos cyanobakterier att utvinna energi från solens strålar. Samarbetet blev så tätt och så livsnödvändigt, att organismerna till slut smälte samman. I dagens växter ser vi resultatet av detta. De delar av växtcellen, kloroplaster, där fotosyntesen sker är rester av cyanobakterier.

En liknande sammansmältning ser ut att utvecklas mellan marina kiselalger och moderna cyanobakterier som kan fixera kväve.  De omvandlar atmosfärens kvävgas till biologiskt tillgängligt ammonium. Rachel Foster, forskare vid Max Plack Institute for Marine Microbiology, Bremen, Tyskland, studerar samspelet mellan havens kiselalger och cyanobakterier och har bland annat visat att kiselalger sannolikt kan kontrollera cyanobakteriens ämnesomsättning. Som Wallenberg Academy Fellow kommer Rachel Foster att flytta sin verksamhet till Stockholms universitet där hon ska fortsätta att utforska den viktiga symbiosen, som förutom kvävets kretslopp också påverkar kolets omsättning. När algerna dör faller de till botten. Kolet i dem kommer att begravas i sedimentet, som fungerar som en kolsänka.