Assar Lindbeck och Johan Andersson. Foto: Eva Dalin
 

Jag antar, eller rättare sagt, jag vet, att jag som liten grabb var ganska lillgammal. Drömde aldrig om att bli lokförare eller fotbollsproffs, däremot ”professor” – även om jag hade perioder då ”guldgrävare” och/eller ”pälsjägare” var mer i ropet – de gick ju dessutom att kombinera gudbevars!

Däremot vad jag skulle bli professor i var mer oklart. Tyckte senare i livet om att leka med starka syror på högstadiet – kemi kanske!? Men av en massa olika skäl blev det varken naturvetare eller professor av mig, inte ens disputerad, men jag kan inte låta detta bli en självömkande Brando-från-Storstadshamn; ”I could have had class, I could have been a contender, I could have been somebody” i stället för en civilekonom, en magister i nationalekonomi och kandidat i statistik.

Nåväl, nu skulle detta handla om, som titeln avslöjar, ”Assar och jag”. Assar Lindbeck var nämligen tillsammans med andra intellektuella profiler som Sven Stolpe med flera en riktig barn- och ungdomsidol. Förutom böckerna och det knivskarpa intellektet, även den lite överlägsna raljanta tonen mot mindre vetande journalister – sådant imponerade på en elva, tolvåring.

Vet alla vem Assar Lindbeck är förresten? Sveriges främste nu levande nationalekonom, publicerat åtskilliga böcker och forskningsrapporter, varav jag läst långtifrån alla, det ska erkännas. Fortfarande far han omkring på plan 8 i A-huset, med ett utkast till en forskningsrapport i handen, med en idé att pröva på en kollega, alltid på språng, bokstavligt och intellektuellt. Han föddes 1930 och är alltså still going strong! För att få ett begrepp om hur länge Assar Lindbeck varit en institution i svenskt samhällsliv så var det han som introducerade Palme för Tage Erlander och Erlander utstötte det nu klassiska ”åh fan, är han socialdemokrat!?”. Förutom ikonisk nationalekonom är han också en erkänd bildkonstnär, vilket inte många vet, en sann renässansfigur.

Tänk vilken upplevelse när jag började plugga och fick se och höra honom livs levande, när jag på C-nivån hade honom som fantastisk lärare (det är sannerligen inte alltid vetenskaplig och pedagogisk förmåga sammanfaller, som det gjorde i hans fall). Jag var alldeles för blyg för att plocka med några böcker hemifrån för signering, alldeles för måttfull och svensk för att face-to-face redogöra för min beundran eller ens komma fram och ställa en fråga.

Nåväl – hur ska jag nu knyta ihop det här? Titeln var ju ”Assar och jag”? Känner vi varandra? Näe, ännu mindre har vi jobbat ihop. Dock morsar vi understundom på varandra, ibland ser jag hur hans plirande ögon undrar ”vem fan kan det där vara?”.

En beundrare av Assar, det är vad jag är, en för dig okänd beundrare. Som hoppas och tror att du, trots din fantastiska karriär med tanke på både kvantitet och kvalitet – för att inte tala om kronologi! – ännu har åtskilliga publikationer, seminarier och föreläsningar framför dig.

Berättare: Johan Andersson