För fyrtio år sedan ringde studierektorn på Litteraturvetenskapliga institutionen vid SU. Jag var fil.kand. och hade skrivit in mig vid forskarutbildningen. Inträdet var obegränsat, och studierna ofinansierade. Vi var denna termin över tjugo nyregistrerade. Studierektorn i telefonen, den nu sedan länge avlidne Carl-Reinhold Smedmark, undrade hur jag hade det med min ekonomi. Jag svarade sanningsenligt att jag såvitt jag visste inte hade någon. Jag erbjöds en amanuenstjänst. Det visade sig att han hade gillat min proseminarietenta om öppningsscenen i Strindbergs Till Damaskus. Efter några år erhöll jag utbildningsbidrag, ett rätt magert forskningsstöd som till skillnad från dagens doktorandtjänst låg utanför det svenska socialförsäkringssystemet. 

Redan av denna entré i forskarlivet framgår mycket som skiljer från dagens reglerade universitetsvärld. Det vetenskapliga arbetet kännetecknades dock då som nu av vånda och vilsenhet, nyfikenhet och ögonblick av upptäcktens lycka. Jag hade likt många andra inom det estetiska vetenskapsområdet sökt mig till litteraturvetenskapen mer av kärlek  till objektet, litteraturen, än av intresse för litteraturvetenskapen. Den attityden kan innebära en hel del energi (vad gör man inte för den man älskar?) men också en avsevärd förvirring vad gäller ämnesordets efterled: vetenskap. Det forskningsklimat som rådde på den litteraturvetenskapliga institutionen på 1970-talet var avsevärt enhetligare än idag. Den metod som förordades var den genetiska komparatismen, dvs fastställande av vilka form- och idémässiga impulser som format de verk man valt som studieobjekt. Liksom många av mina kamrater på 70-talet sökte jag mig till andra frågeställningar, metoder och, inte minst, teorier – dessa år var inledningen på den teoretiska expansion som kommit att känneteckna ämnet, inte minst vid SU. Teorierna avlöste varandra i modeväxlingens takt, och de inbördes förhållandena kom i högre grad attt präglas av strid än fredlig samexistens. För min egen del sökte jag vägledning genom avstickare till andra discipliner, som filosofi, lingvistik och psykologi. Dessa utflykter utvecklades under åren till samarbeten, och en del av min forskning kan lika väl sorteras in under ämnesordet filosofi eller semiotik som under litteraturvetenskap.

En sådan berättelse om flera decenniers forskarliv är emellertid missvisande. Visserligen hänger historien samman—en otillfredställande vetenskaplig inskränkhet leder till orienteringar på andra fält, med expansion och rivaliteter som följder  – men inte på ett så rätlinjigt och förutsägbart sätt. Ur min synvinkel har forskarlivet snarare format sig till en god äventyrsberättelse, med överraskande sammanträffanden, hissnande vyer och trånga återvändgränder, med spår och villospår och sammanhang som visar sig först i efterhand. Eller, med Vilhelm Ekelunds aforism: “De som tala med förakt om filosofi och kammarliv har ingen aning om vad äventyrligt är.”

Berättaren: Göran Rossholm