Jag hade länge en servett på mitt rum. Institutionen för data- och systemvetenskap har verksamhet inom många områden och servetten påminde mig om hur ett av dem såg dagens ljus. Det var servetten som Stockholms universitets utbildning i datorspelsutveckling föddes på.

Platsen för födelsen, eller i alla fall dess embryonala utveckling, var lunchrestaurangen där jag och professor Love Ekenberg hade en serie luncher som gradvis övergick i planeringsmöten utan att vi riktigt märkte det. Jag hade skrivit datorspelsrecensioner åt Dagens Nyheter i flera år, och Love blev senare sannolikt Sveriges förste professor som uppnådde den högsta nivån i det legendariska onlinerollspelet World of Warcraft. Diskussionerna blev mer och mer akademiska, från ren förströelse övergick de till filosofiska bollplankningar om ifall händelser i onlinvärldar med tusentals samtidiga spelare över huvud taget ska ses som mindre verkliga än det som händer i ”verkligheten”.  

Det var här servetten kom in i bilden. Vi enades om att spelvärldar där folk kan bli kära i varandra, bli frustrerade eller på gott humör, anordna minnesstunder efter dem som dött (i den fysiska världen), falla för reklamerbjudanden, lära sig saker och hålla kontakten med vänner knappast kan avfärdas som ”inte på riktigt”. Servetten fylldes med mer och mer kladdiga illustrationer av spelutvecklares motiv till designval, för- och nackdelar för olika typer av spelare och följder på ett datortekniskt, socialt och sämhälleligt plan.

Steget var inte långt till att göra området till fokus för en kurs, och höstterminen 2003 gavs de första tio poängen i datorspelsutveckling (och en översiktskurs på halvfart som i kurskatalogen fick den fantastiska förkortningen ”SPÖK, kvällstid” eller något i den stilen) vid Stockholms universitet.

Jag har tappat bort servetten nu, men jag ger fortfarande ett par delkurser på det som till slut blev en kandidatutbildning i datorspelsutveckling. Mitt forskningsområde är numera datorspel och lärande, så det känns som det var någon sorts vägval som hände den där gången i restaurangen. Ett vägval som kunde ske därför att brytande av ny mark som tur är ryms i vad ett universitet är.

Det blir jag också påmind om när jag får den eviga frågan om det heter ”dataspel” eller ”datorspel”. Jag föredrar ”dator-”, och cirkeln sluts när jag tänker på varför det heter så. På 50- och i början av 60-talet hade man kallat de nya tingesterna allt från ”elektronhjärnor” till ”matematikmaskiner” och behovet av ett behändigare ord var stort. In i debatten trädde då vår institutions förste professor Börje Langefors och argumenterade emot konkurrerande förslag som ”datamat”. Ordet han segrade med var ”dator”, så tack professor Langefors för att jag slipper vricka tungan på ”datamatspel”.

Berättare: Mats Wiklund