Professorer som undervisar är en självklarhet idag efter befordringsreformen. Men tidigare - i alla fall när jag fick min grundutbildning i slutet av 70-talet - var det skillnad på "vanlig" undervisning, som ofta förmedlades av duktiga men huvudsakligen undervisande lektorer, och riktig "professorsundervisning".

Då jag fick min grundutbildning i meteorologi förlänades vi en kurs med professor Bert Bolin som lärare. Han hade då ännu inte hade startat IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), men frågan om klimatet var under uppsegling. Bert var känd som en mycket dynamisk person och en lysande föreläsare, som bara med sin röst kunde trollbinda ett auditorium. Hur som helst var vi som studenter ganska spända på den "store professorn"; vi hade ju ringa aning om hackordningen på en  universitetsinstitution.

Så kom den första dagen på kursen (som för övrigt inte handlade om klimat) och in genom dörren kom Bert, med kursboken öppnad i båda händerna som om det var den heliga skrift och han var dess överstepräst - i någon mening var det kanske så också.  Väl framme framför oss studenter stod han tyst ett kort slag och såg på oss; sedan slog han ihop kursboken med en liten smäll och sa:
"Det där var kurslitteraturen; den kan ni ju läsa själva! Låt oss istället nu diskutera vad det hela handlar om."

Och så inleddes en dialog mellan oss studenter - som inte kunde så mycket - och en professor som var mer intresserad av att förmedla något - ett koncept eller en förståelse - än att få höga resultat på tentan. Hur det blev med den senare kommer jag faktiskt inte ihåg, men jag tänker ofta idag på denna korta episod och funderar över vad som är viktigt; att förstå eller att ha kunskap.

I dag är jag professor precis i det ämne som Bert föreläste om då; det är svårt att frigöra sig från tanken att kanske fröet till det intresse som tagit mig ända hit såddes precis just då, när Bert slog ihop kursboken med en liten smäll.

Berättaren: Michael Tjernström