Per Jonas Nordell
 
 
Min berättelse handlar i och för sig om mig själv, men också om den plats där Stockholms universitet har sitt centrum i dag ‒ vårt campus. I jämförelse med Uppsala och Lund, kanske Stockholms universitet har präglats av ett slags historielöshet. Jag vill i min berättelse visa på hur vårt universitet förtjänar att berätta sin egen historia och geografi i det stora och det lilla.
 
Unikt för vårt universitet är dess campus, något som ger en gemensam och unik bild och förklaring, ett förhållningssätt för studenter, lärare, forskare och avnämare till vem vi är vad vi gör och varför.
 
Vi har hört äldre kolleger berätta om Stockholms högskola och dess lokaler i Vasastan, liksom om flytten till Frescati och hur vi blev ett universitet. Det är något som jag gärna skulle vilja höra fler berättelser om.
 
Stockholms universitet ligger i dag i en historiskt intressant miljö. Det finns bilder av det gamla Experimentalfältet med Bloms hus i centrum. Det är en äldre akademisk miljö, till vilken ny bebyggelse och nya funktioner ‒ mer eller mindre varsamt ‒ successivt har fogats för att åstadkomma något världsunikt.
 
Jag har alltid varit intresserad av konst och arkitektur. På somrarna på landet tvingades jag plugga extra med min morfar som var gammal lärare för att förbättra mina betyg. Han hade gått den långa vägen från folkskolelärare till läroverkslektor. De första somrarna stod matematik och engelska på schemat. Sedan blev det mest engelska och franska. Även om dessa övningar i dagens ljus framstår som ganska idylliska, var det inte sommarlovsaktiviteter som jag direkt längtade efter. Men något hände när sommarläroplanen, på min begäran, tillfördes ämnet konsthistoria och vi gick igenom allt ifrån antika tempel- och kolonnordningar via renässans, barock, rokoko, empir (det där med Gustaviansk still var inte så viktigt då) till jugend och funktionalism.
 
Mitt intresse har gått vidare till 1900-talets konst och arkitektur, där morfar inte riktigt kunde eller ville följa med. Vårt campus är således helt unikt med början i Bloms hus som är uppkallat efter arkitekten Fredrik Blom, via byggnaderna från sekelskiftet 1900 med till exempel Erik Josephsons Lantis-byggnad och sedan till modern tid med David Helldén, Eric Nyrén och Ralph Erskine. Bara det är i sig ett svenskt arkitekturmuseum.
 
Så gott som efter avslutad jur.kand.-examen blev jag antagen till doktorandutbildningen i början av 1990-talet i digitalteknikens revolution. Mitt avhandlingsämne blev: ”Upphovsrätt till alster av bildkonst, särskilt i belysning av digital teknik” var mer eller mindre bestämt av min handledare, eftersom hon kände till mitt intresse för bildkonst. I det perspektivet handlar upphovsrätt inte så mycket om att avgöra vad som är konst, som vad ett konstnärligt verk är i juridisk mening. För att nå dit, måste man sätta sig något in i konstvärlden för att förstå vem och på vilka grunder som något ska anses skyddat av upphovsrättslagen. En väg dit kan ju vara att så att säga experimentera själv på den egna kammaren. Jag hade då i och för sig också på egen hand arbetat med skilda material och tekniker och även arbetat som bildlärare under längre perioder på Stockholms skolor.
 
År 1990 fanns Allhuset, Aktiverum och biblioteket. Ralph Erskines mer organiska former hade uppfattats som välkomna tillägg till David Helldéns och Carl Nyréns nybrutalistiska ‒ eller strukturalistiska ‒ betongkollosser. Initiativ hade därför tagits till att ge Erskine ytterligare uppdrag. Ett av dem var Juristernas hus, vilket stod klart under hösten 1990. Då fanns inte Aula Magna, varför vägen dit spontant togs över den ännu oexploaterade kullen från Allhusets västra hörn, där det bildades en naturlig stig i vegetationen. Den gick över en tidigare bebyggelse. Man kunde se att det fanns en grund efter ett boningshus, det fanns krusbärsbuskar, blommor, glas- och porslin, spikar, järnskrot och annat. Fragment av detta finns fortfarande kvar i en gammal jordkällare och vegetation i form av parkslide som alltjämt vanligen blommar i september.
 
Även om driften har avtagit över tid, har jag alltid varit något av en sakletare och någon gång, när jag gick med mina kolleger över stigen till Juristernas hus vid mitten av 1990-talet, fann jag i buskaget en grov märkligt tilltvinnad rostig järntråd, som jag tog med mig. Kollegerna frågade på ganska goda grunder vad den skulle vara bra till. På lika oklara grunder förklarade jag att den alltid kunde vara bra till något. Medburen Juristernas hus tur och retur, blev den sedan liggande överst på en hylla i mitt doktorandtjänsterum i Södra huset, innan jag plötsligt fick en idé om hur den skulle kunna monteras i en ram av svartmålat ohyvlat trä och mot en bakgrund av aluminium och något som skulle kunna uppfattas som en putsad fasad, vilken jag tillskapade genom att blanda sand i färgen. Detta genomfördes och alstret stod därefter åter på mitt doktorandrum till min disputation.
 
Samtidigt var Aula Magna under byggnad och jag närde en dröm om att skapa ett något större projekt kring den funna järntråden än att så att säga ”bara lämna den”, inte minst som jag hade fått en tjänst vid Handelshögskolan i Stockholm. Min idé var därför att donera ‒ återbörda ‒ min järntråd ‒ objet trouvé ‒ till dess ursprungliga geografiska plats.
 
Konstvärlden var mitt forskningsområde. Jag hade tidigare gjort försök att donera egna verk ‒ några framgångsrika ‒ men jag var väl medveten om att ett donationsförsök alls inte var något självklart. Det är Statens konstråd som bestämmer vilken konst som ska smycka en offentlig byggnad, såsom Aula Magna. Väl är det när man ser hur väl Konstrådet har lyckats. Men ska det inte finnas någon öppning för universitetet självt att ge synpunkter på den konstnärliga utsmyckningen. Det visade sig finnas en sådan.
 
Jag tog mod till mig och skrev ett e-postmeddelande till rektor Gustaf Lindencrona, som jag var bekant med sedan hans tid som professor i finansrätt vid juridiska fakulteten. Jag beskrev mitt verk, hur det hade kommit till och hur dess placering skulle kunna realiseras. Rektor tog med sig verket, min förklaring samtidigt som han åter påpekade att utrymmet för universitetets egna synpunkter på utsmyckningen av Aula Magna var begränsade, men att han skulle göra vad han kunde. Strax därefter, fick jag det glädjande medelandet om att man hade funnit en plats för ”På stigen över kullen till Juristernas hus” i ett av seminarierummen i Aula Magna ‒ Bergsmannen. Där hänger det således alltjämt på den bästa plats som man kan tänka sig. Invigningen / vernissagen / hägningen noterades sedan i SU-nytt nr 9/1998 i en notis med samma rubrik som denna berättelse.
 
Berättare: Per Jonas Nordell