Lena Kautsky. Foto: Eva Dalin

Solen skiner, det är lunchdags och en av mina doktorander frågar om jag vill följa med och bada i Brunnsviken. Jag har varit här vid Botaniska institutionen, sedan 1970, granne med Brunnsviken som är förbunden med Östersjön via Ålkistan och Värtan. Min första spontana reaktion, är fortfarande efter alla år ett USCH, Nä, absolut inte – det är ju en grön stinkande algsoppa. Och jag är plötsligt tillbaka till när jag började mina doktorandstudier i Brunnsviken 1970.

Vad var problemet då? Syrebristen under isen gjorde att fiskar dog och flöt iland. Vassbältet bredde ut sig utmed stränderna och på sommaren blev vattnet grönt av algblomningar. Orsaken till alla dessa negativa förändringar var att Solna stads avloppsvatten släpptes ut orenat i Brunnsviken fram till 1969 och min doktoranduppgift var att studera vad som hände i Brunnsviken när utsläppet stoppades 1970.

Skulle den kunna bli ren? Utan algblomningar? Och med ett så rent vatten att det går att se botten när jag kliver ut i vattnet? Under doktorandstudierna blev det många kemiska analyser av fosfor och kväve, sediment- och växtplanktonprover, som ledde till många, många, långa timmar vid mikroskopet. Fynden av kiselalger i bottenproverna visade att Brunnsviken, precis som Östersjön de gångna årtusendena genomgått olika stadier.

Brunnsviken kan liknas vid en liten Östersjö i miniatyr. Fram till för 640 år var viken i kontakt med Östersjön, sedan ledde landhöjningen till att viken snördes av och blev en insjö under cirka 290 år. Redan för mer än hundra år sedan skrev August Blanche i ” Hyrkuskens berättelser” om hur dåligt vattnet var och hur ” Brunnsvikens stillastående vatten, där vågen är som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand”. Orsaken till syrebristen som gjorde att fisken dog och de kraftiga algblomningarna var att viken redan då belastades med avloppsvatten från Stockholms stad.

Det första steget för att förbättra vattenmiljön i Brunnsviken skedde 1863 när den igen kom i kontakt med Östersjön genom att Ålkistan öppnades. Men, mer och mer orenat avloppsvatten släpptes ut i viken från Solna stad. Först 1970 stoppades tillförseln av Solna stads avloppsvatten till viken, vilket gjorde att salthalten steg från 2 till 3 promille i ytvattnet. Redan denna lilla förändring innebar att jag hittade flera av de kiselalgsarter som Astrid Cleve Euler beskriver från sina studier i viken i början av 1920-talet som karakteristiska för denna salthalt innan sötvattentillförseln från Solna stad sänkte den. Successivt blev vattenkvalitén bättre, mindre algblomningar, klarare vatten och ingen syrebrist och fiskdöd.

Så, drygt 40 år senare är svaret på frågan från mina doktorander om jag vill följa med och bada i Brunnsviken lätt – Ja visst, jag följer gärna med och tar ett dopp!

Det är bara Stockholms universitet som ligger i en nationalstadspark med en vik av Östersjön där jag kan simma på lunchen! En vik besjungen redan av Carl Michael Bellman för 220 år sedan i ”Fjäril vingar syns på Haga” och ”Se, Brunnsvikens små najader höja sina gyldne horn, och de fräsande kaskader sprutas över Solna torn”.

Idag kan igen många av oss njuta av ett bad, ta en promenad runt denna historiska östersjövik, där sländor och fjärilar svävar över en glittrande vattenyta en vacker sommardag, eller ta en tur på skridskor och när islossningen kommer – stinker inte vattnet av ruttna ägg.

Berättare: Lena Kautsky