Som kommunikatör med speciellt ansvar för alumner har jag världens bästa jobb – i jobbet ingår bland mycket annat att träffa universitetets tidigare studenter och få höra deras berättelser om vägval både före och efter studierna.

I höstas träffade jag Manuela. Hon kommer från Sydamerika där hon studerade journalistik och kommunikation vid ett universitet som låg i ett mycket oroligt område. Universitetet och utbildningen var grundad med idén att kommunikation ökar förståelsen människor emellan och i förlängningen kan minska problemen i området.

Efter sin examen arbetade Manuela ett par år med kommunikation på en organisation för mänskliga rättigheter i hemlandet, men hon var sugen på lite äventyr. En kompis var i Sverige och ordnade med ett jobb som au pair i en spansktalande familj för Manuela, som inte talade något annat språk än spanska. Som au pair levde Manuela helt isolerad från det svenska samhället – hon talade spanska med arbetsgivarna, med vännerna och läste och tittade på nyheter på spanska via datorn. Det var som en spansktalande bubbla, berättar hon.
 
Manuela träffar dock en svensk man som hon ska hjälpa med spanskan, de blir förälskade och hon bestämmer sig för att stanna kvar i Sverige och försöka lära sig svenska. Manuela berättar att hon inte är bra på att lära sig språk eftersom hon aldrig har gjort det – hennes lärare på Svenska för invandrarare säger till och med att det kommer att blir mycket svårt eftersom Manuela inte ens kan engelska. Hon är också rädd för att prata, till och med när hon ska fika med sina kurskamrater från svenskundervisningen vågar hon inte beställa kaffe på svenska utan ber någon annan göra det. Men Manuela biter ihop och klarar sina kurser i svenska trots att hon är blyg, talar tyst och är rädd att ingen ska förstå det hon säger. Parallellt arbetar Manuela som barnskötare och tycker att det är skönt att hon inte förstår och pratar så mycket svenska för då förstår hon inte när barnen är elaka mot henne, och elaka är de – så elaka att de andra i personalen blir arga på dem.
 
Så får Manuela kontakt med Korta vägen – ett projekt som är ett samarbete mellan universitetet och arbetsförmedlingen där coachning, utbildning i att skriva CV, gå på anställningsintervju och till sist praktik ska förkorta vägen ut i arbetslivet för nyanlända utländska akademiker.
 
Manuela ville byta inriktning, hon trodde inte att hon skulle kunna jobba som kommunikatör utan att kunna språket. Men hennes coach uppmuntrade henne ”Visst ska du använda dina kunskaper”, sa coachen och ordnade två intervjuer för kommunikatörsjobb. Manuela vågade ta steget och nu jobbar hon i en helsvensk miljö. I arbetsuppgifterna ingår att läsa avancerade texter och att leda möten på svenska. Så tack vare universitetet och Korta vägen fick Manuela självförtroendet tillbaka, nu vill hon gå vidare och arbeta med integrationsfrågor med ett inifrånperspektiv.
 
Manuela heter i verkligheten något annat.
 
Berättare: Karin Tjulin