Qaisar Mahmood, chef för Kulturmiljöavdelningen, Riksantikvarieämbetet. Foto: Annika Hallman
Qaisar Mahmood, chef för Kulturmiljöavdelningen, Riksantikvarieämbetet. Foto: Annika Hallman


I början av september arrangerade Riksantikvarieämbetetet det årliga evenemanget Kulturarvsdagen runt om i Sverige. På hemsidan efteråt gick det att läsa en sammanfattning i siffror: ”249 arrangemang i 25 landskap under 3 dagar” och ”totalt 37 000 besökare”.  

– Vi lever i en tid där många har ett existentiellt behov av att förstå vem man är och varifrån man kommer. Det finns ett brett intresse för kulturarv och historia och det ökar, det visar våra besökssiffror, säger Qaisar Mahmood, avdelningschef på Kulturmiljöavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Det är en vardagmorgon strax efter att Kulturarvsdagen har ägt rum och det är stilla i Riksantikvarieämbetets lokaler i Östra Stallet, en av flygelbyggnaderna i kvarteren runt Historiska museet i Stockholm. Qaisar Mahmood står upp och arbetar vid sitt höj- och sänkbara skrivbord och berättar att han tyvärr inte kunde delta i Kulturarvsdagen i år.

– Jag hade hunnit anmäla mig till ett lopp, så jag sprang i helgen istället, säger han.

Kallar sig gärna byråkrat

Att vara chef för Kulturmiljöavdelningen på Riksantikvarieämbetet beskriver han som ett klassiskt myndighetsuppdrag – han kallar sig gärna byråkrat.

– Som byråkrat ska jag representera demokratin och mitt uppdrag inom statsförvaltningen är att förverkliga den politik som regeringen driver, säger han och lägger till att han nog är den första chefen inom Riksantikvarieämbetet på länge som inte har läst arkeologi eller historia.

– Tidigare var många av de anställda arkeologer, de var själva ute och grävde. Det hänger ihop med att myndigheten hade andra uppgifter förr. Idag är det mer decentraliserat, bland annat har länsstyrelserna runt om i landet ansvar för utgrävningar. Nu är det många jurister och statsvetare bland de anställda. Vi har också byggt upp ett webbregister över fornminnen och till det behövs IT-kompetens.

Socionomexamen från Stockholms universitet

Qaisar Mahmood har en socionomexamen från Stockholms universitet och parallellt med studierna i sociologi läste han statsvetenskap och nationalekonomi. Just kombinationen av sociologi och statsvetenskap var viktig har han insett i efterhand.

– Socialhögskolan och kurserna i statsvetenskap var lite som olika världar. När vi höll på med argumentationsanalys blev det tydligt att man använde olika sätt att argumentera. På Socialhögskolan skulle vi hitta samförstånd, inom statsvetenskap fick den som argumenterade bäst beröm. Båda världarna var bra.   

Att det blev just dessa ämnen som han förkovrade sig i beror på en vilja att förstå hur samhället fungerar, tror han.

– Jag kommer från ett hem där det inte finns någon akademisk bildningstradition. Jag är uppvuxen i Tensta, mina föräldrar var arbetskraftsinvandrare, de kom hit från Pakistan, och vi barn skulle gå i skolan här och sedan skulle vi alla åka tillbaka, så var tanken.

Ett uppvaknande att börja studera

Qaisar Mahmood hoppade av gymnasiet två gånger och arbetade på McDonald’s en period. En händelse med en kund som var rasistisk fick honom att tänka: ”Ska jag stå på den här sidan av disken eller på den andra?” Han beslöt sig för att göra högskoleprovet och började sedan läsa filmvetenskap.  

– Det var ett uppvaknande. De flesta av studenterna kom från hem med ett starkt akademiskt kapital, jag var förvånad över hur mycket folk kunde.

Sedan ledde det ena till det andra. Han tyckte att de politiska aspekterna av filmhistorien var intressanta, och började läsa statsvetenskap. När han ville fördjupa sig i hur samhällen och människor fungerar blev valet sociologi.

– Jag kan sakna att inte ha en tydlig yrkesidentitet, typ ”ingenjör”. Samtidigt har jag fått en bred bas genom det jag har läst. Det har också varit bra att lära sig att betrakta samma fenomen från olika perspektiv. 

Efter studierna blev det ett vikariat på Svenska Kommunförbundet, det som senare blev Sveriges Kommuner och Landsting, och jobb på det som tidigare kallades Integrationsmyndigheten. Under många år arbetade han sedan på Riksrevisionen som effektivitetsrevisor.

– Där var uppdraget att hitta fel och brister. Efter några år längtade jag efter att få bidra med något mer handfast och tänkte att kultur vore intressant.

På Riksantikvarieämbetet har du myntat begreppet ”kulturarva”. Vad innebär det?
– Det är lättare att tänka på vad kulturarv är om man gör om det till ett verb. Annars blir det något statiskt. Genom att säga ”kulturarva” binder man ihop igår, idag och imorgon och involverar fler. Det är också viktigt att synliggöra maktdimensionen när man pratar om kulturarv. Även om processen med att skapa framtida kulturarv är lång behöver vi ställa oss frågor som: Vems kulturarv är detta? I vilket syfte är det ett kulturarv? Vad ska det användas till? Vem bestämmer vad som är ett kulturarv?

Skriver gärna skönlitterärt

År 2012 utkom han med Jakten på svenskheten, ett slags resereportage från Sverige med nedslag och reflektioner kring vad svenskhet är. 2016 gav han ut romanen Halva liv. Qaisar Mahmood avskydde att skriva uppsatser under universitetsåren, säger han, men skriver gärna skönlitterärt.

– Jag när ingen dröm om att författa på heltid, det passar mig bra att ha ett vanligt jobb parallellt. Men det är något särskilt med det skönlitterära skrivandet, det är ett sätt att mejsla fram tankar, säger han.

Sedan våren 2017 sitter han med i universitetsstyrelsen som är Stockholms universitets högsta beslutande instans med ansvar för bland annat verksamhetens övergripande inriktning.

Vad vill du bidra med?
– Insikten om att alla på universitetet inte kommer från hem med en utbildningstradition, säger Qaisar Mahmood.