En ogenomtänkt grundplan, en revolt, en framgångsrik fördjupning, en dipp och så nu luft under vingarna igen. Så kan Mikael Parkvalls tid – från färsk student vid Stockholms universitet 1995 till dagens situation som språkforskare – sammanfattas.

Som så många andra studenter började han att läsa enstaka kurser. Favoritämnet blev franska. Men inte med Frankrike i fokus, utan framför allt hur språket talades i andra delar av världen. Den franska kulturen och nationen lämnade han däremot helt därhän.

Istället ställde han frågor som "vilka begränsningar finns i det mänskliga språket" och "hur litet kan ett språk vara och ändå fungera?" För dessa passade avskalade pidgin-språk och dess omdebatterade utveckling till kreol perfekt.

Ett pidgin-språk är ett exempel på ett minimalt språk som uppstått som resultat av att två parter med olika språk träffas ett par gånger per år för att bedriva handel. Men det går inte att leva hela sitt liv i ett sådant enkelt handelsspråk, utan språket växer därför ut till ett mer mångfacetterat språk – en kreol. Det är Parkvalls grundtes. Men det finns även konkurrerande skolor som hävdar att kreoler inte är pidginspråk som expanderat.

Nu vill Mikael Parkvall titta närmare på saken en gång för alla. För sex år sedan började han skriva, med den inte helt oblyga arbetstiteln ”Principia Creolica”.
– Finansiering för en fortsättning är klar och tillsammans med en kanadensisk medförfattare hoppas jag nu få upp tempot på allvar, berättar han.

Kombinationen att kunna forska och samtidigt vara lärare tycker han är bra.
– Det bästa som föreläsare är när man ser att blicken tänds till och studenten tänker ”var det så det låg till!” Samtidigt menar han att undervisning är ”ett spel med extremt höga insatser”. – Går det bra svävar man på moln, men tvärtom gäller också!

Mikael Parkvall arbetar som forskare vid Institutionen för lingvistik, som är vetenskapen om det mänskliga språket.