Maria Larson
Maria Larson

Föreställ dig hemmet där du är uppväxt. I ditt inre kommer sannolikt upp bilder av hur rum, färger och kanske andra detaljer såg ut. Dröj kvar i föräldrahemmet, men försök istället att återskapa dess olika dofter. Det är betydligt svårare, för att inte säga omöjligt – såvida du inte har ett mycket väl utvecklat doftsinne som vissa parfymörer eller vinkännare, berättar Maria Larsson.

– Jag brukar säga att lukten är ett egensinnigt sinne. Den följer inte samma regler som våra primära sinnen syn och hörsel.

I en rad studier har Maria Larsson och hennes kollegor kunnat visa att luktminnen är mer känslomässiga och mer förknippade med barndomen än både syn- och hörselminnen. En anledning är sannolikt hjärnans uppbyggnad – luktorganen sitter nära hjärnans minnes- och känslocentrum och luktimpulser har kortare väg att transporteras dit än både syn- och hörselintryck.

–  När vi uppfattar dofter är det en rå och ocensurerad upplevelse. Det är också därför lukter är så intimt förbundna både med upplevelser av äckel och välbehag.

Själv förflyttas Maria Larsson omgående tillbaka till sin barndom när hon drar in doften av liljekonvalj.

– När jag fyllde fem år fick jag en liten parfymflaska av min morfar. Jag minns att jag tyckte det luktade vansinnigt gott, och det tycker jag fortfarande.

En stor del av forskningen pågår vid Psykologiska institutionens toppmoderna anläggning, Gösta Ekmans sensoriska laboratorium – där forskare även studerar syn och hörsel. I det specialinredda huset vid Brunnsviken har Maria Larsson och hennes kollegor tillgång till många olika doftprover, men även bland annat EEG-utrustning för att mäta hjärnaktiviteten hos försökspersoner.

Som lärare i psykologi träffar Maria Larsson många högt motiverade studenter. I undervisning och diskussioner bidrar de till nya forskningsuppslag. Mötena med studenter ger henne också en personlig tillfredsställelse.

– Det är roligt att känna att man kan ge nånting till andra, och att inse att studenter faktiskt lär sig av mig och min långa erfarenhet.

Själv insåg Maria Larsson som student att hon gillade att fördjupa sig i detaljer. Steget till en forskarkarriär var därmed inte så stort. Men att hennes område skulle bli just luktsinnet berodde på en rad tillfälligheter, konstaterar hon. Nu, tjugo år senare, är hon professor och leder en egen forskargrupp. Fortfarande är nyfikenhet hennes största drivkraft.

– Att vara forskare är inte bara att glida fram på en räkmacka. Det är till största delen strävsamt. Långa perioder handlar om datainsamling, eller att försöka förstå de fynd man gör och det går inte alltid så fort fram som man skulle vilja. Då är det bra med en stark nyfikenhet som motiverar.