Karin Bäckstrand, statsvetare från Stockholms universitet

 

Det nya Klimatpolitiska rådet inrättades vid årsskiftet och är en egen myndighet som ska arbeta självständigt och oberoende. Uppgiften är att utvärdera om regeringens politik når klimatmålen.  Men hur kan vetenskapliga fakta få genomslag i det politiska spelet? Karin Bäckstrand är statsvetare med fokus på miljöpolitik och den roll vetenskapen spelar för globalt beslutsfattande inom miljö- och klimatområdet. Hon nyanserar experternas betydelse.

– Idealt bör politiska beslut vila på bästa möjliga vetenskapliga underlag. Men expertisen är ju alltid bara en del av beslutet. Det är naivt att ha inställningen att ”vi som forskare vet vad som är rätt, varför tar inte politikerna till sig det?” I politiska beslut finns alltid andra hänsyn, bortom vetenskaplig expertis.

Rådet är en av tre delar i Sveriges nya klimatpolitiska ramverk, tillsammans med nya klimatmål och en klimatlag. Myndigheten har kansli och stab med utredare, och uppdraget är att se om politiken uppfyller de klimatpolitiska målen. I rådet ingår forskare från olika discipliner: som ekonomi, historia, teknik och klimatforskning förutom statsvetarna. Ambitionen är att kunna utvärdera över olika politikområden.

– Miljöminister Isabella Lövin sa att hon hoppas att rådet kommer med obekväma sanningar. Den signalen, och det att rådet består av oberoende forskare och med tvärvetenskaplig expertis, visar att politikerna tar forskningen på allvar, säger Karin Bäckstrand.

John Hassler, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet

 

Ekonomen John Hassler var mellan 2013 och 2016 ordförande i den myndighet som stått modell för Klimatpolitiska rådet, Finanspolitiska rådet. Även det rådet har som uppdrag att utvärdera regeringens politik. Varje år levereras en rapport som inte alltid tas emot nådigt.  John Hassler berättar att båda finansministrarna Borg och Andersson har blivit rejält arga när de fått kritik av rådet.

– Jomen visst har det funnits en betydande irritation. Vissa frågor har varit kontroversiella, som integrationsfrågan, när jag sa att jag tycker det behövs nya enkla jobb. Vi har också tolkat uppdraget lite bredare, till att verka för en bra samhällsdebatt, säger John Hassler.

 

­Regeringen har nyligen beslutat att Finanspolitiska rådet mer ska fokusera på att utvärdera om de finanspolitiska målen uppfylls. John Hassler liknar det vid att lite som en revisorsroll bocka av om olika mål har uppfyllts. Man har också beslutat att en valberedning där bla ordförande och vice ordförande i Riksdagens finansutskott ska ingå ska nominera rådets ledamöter. Detta istället för att som nu låta rådet själv föreslå sina efterträdare.

– Jag är tveksam till om de kommer att lyckas med att begränsa vad rådet analyserar och uttalar sig om. Forskare är och ska vara bångstyriga. De som sitter i råden är etablerade forskare, och de tänker inte på att vara följsamma. Tycker man inte att det fungerar får man väl lägga ner rådet, säger John Hassler.

Visst finns det kontroversiella frågor inom klimatpolitiken som kan bädda för konflikter medger Karin Bäckstrand. Men det finns också strategiska skäl för politiker att ta till sig av vad forskare säger.

– Vi är i förtroendebranschen, både vi och politikerna. Och universitet och forskare ligger ganska högt i förtroendebarometern, och politiker ligger lägre. Att ha ett högt förtroende är en form av makt, och om politikerna bortser från vad vi säger kommer det att kosta dem förtroende, säger Karin Bäckstrand.

John Hassler hoppas att det nya rådet inte skräms av ilskna ministrar.
– Jag hoppas att klimatpolitiska rådet också tar sig friheten att bedöma målen och det klimatpolitiska ramverket i en vid mening. Det vore synd om man bara följer upp etappkrav, för det är inte det som är det viktigaste utan det är att ta ett lite bredare grepp och våga utmana lite. Men då får man räkna med bråk och tjafs.

Till skillnad från i andra delar av världen finns det knappt några klimatförnekare bland politiker i Sverige, varken på nationell eller lokal nivå. Karin Bäckstrand ser inga svårigheter i att nå fram med att klimatförändringarna är ett allvarligt problem. Utmaningen ligger snarare i att få regeringen att låta miljöhänsynen väga tyngre än andra hänsyn, som ekonomiska intressen. Och hon ser optimistiskt på möjligheterna att det Klimatpolitiska rådet kan göra skillnad i framtiden.

­– Rådets ledamöter väljs på tre år, och enligt nu gällande regelverk utser vi våra efterträdare själva. Oavsett vilken regering vi får framöver finns det klimatpolitiska ramverket att förhålla sig till. Varje regering måste uppfylla klimatmålen. Jag tror att detta kan borga för en kontinuitet i Klimatpolitiska rådets arbete, vilken politisk färg det än blir på våra kommande regeringar.

Text: Elsa Helin