Forskare från Stockholms universitet tar sedimentprov från havsbotten utanför Askö i Sörmland. Foto: Alessandra Vicenzi.
Forskare från Stockholms universitet tar sedimentprov från havsbotten utanför Askö i Sörmland. Foto: Alessandra Vicenzi.

Utsläppen av växthusgaser ökar samtidigt som vi inte vet var de kommer ifrån och hur de tas upp i havet. Havsbottnar har visat sig vara viktiga bidragsgivare för de två kraftigt verkande växthusgaserna metan och kväveoxid. Växthusgaserna som frigörs tas huvudsakligen upp av havsvattnet men i ekosystemen vid grunda kuster frigörs en betydande del av dessa gaser till atmosfären, där de bidrar till klimatförändringen.

En studie gjord av forskare från Stockholms universitet och Cardiff University visar att mjukbottenmusslor och maskar ökar frisättningen av metangas upp till åtta gånger mer jämfört med havsbottnar fria från djur.

Mjukbottenmusslor står för 10 procent av Östersjöns metanutsläpp

– Det låter kanske lite kul, men små djur på havsbottnen kan fungera som kor i ett stall. Båda släpper ut mycket metan på grund av bakterierna de har i tarmen, säger doktor Stefano Bonaglia, försteförfattare till studien och forskare vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.

– Våra uppskattningar visar att 10 procent av de totala metanutsläppen från Östersjön kan komma från mjukbottenmusslor. Detta motsvarar metanproduktion från cirka 20 000 mjölkkor eller 7 procent av de svenska mjölkkorna. De här små men väldigt många djuren kan spela en viktig, men hittills försummad, roll för att reglera utsläppen av växthusgaser i havet.

En del av dessa marina organismer är också en viktig livsmedelskälla för människor eftersom det finns omfattande skaldjursodling i Sverige.

– Vår studie ger väsentliga bidrag till förståelsen av hur utsläpp av växhusgaser regleras i kusternas ekoystemen och har betydelse för debatten om hur dessa habitat ska förvaltas då de även påverkas av olika slags mänsklig påverkan, säger Stefano Bonaglia.

Läs artikeln i Scientific Reports www.nature.com/articles/s41598-017-13263-w