Foto: Leif Ingvarson
Vindskydd i Ottenby med fågelskådare. Foto: Mostphotos/Leif Ingvarson


Fågelskådning är en fritidssysselsättning som har ökat i popularitet. Med hjälp av kikare, fälthandböcker, kameror och smartphones fokuserar dagens fågelskådare på att titta och lyssna på vilda fåglar. Hur kommer det sig att sätten att skåda fåglar ser ut som de gör? Den frågan söker etnologen Elin Lundquist svar på i avhandlingen Flyktiga möten. Fågelskådning, epistemisk gemenskap och icke-mänsklig karisma, som hon nyligen lade fram vid Stockholms universitet. Det är de kunskaper, färdigheter och idéer som erhålls och erkänns bland fågelskådare som står i fokus i studien.

I gränslandet mellan vetenskap och rekreation

I avhandlingen diskuteras inledningsvis fågelskådningens historiska förankringar och hur fritidssysselsättningen har vuxit fram. Framväxten av naturhistoria, naturvård och friluftslivets etablerande under den moderna epoken är de förklaringar som lyfts fram.

Det har vuxit fram en kunskapsgemenskap (epistemisk gemenskap) som verkar i gränslandet mellan vetenskap och rekreation. En viktig slutsats är att genom att utöva fågelskådning lär sig skådarna inte bara om fåglar utan erhåller också specifika sätt att relatera till dem känslomässigt. Ett exempel är de känslor av tillfredsställelse som uppstår när en fågelskådare lyckas artbestämma en fågel. I studien framgår också att alla fåglar inte uppmärksammas med samma intresse och entusiasm. Fågelskådare är mer hängivna till vissa fågelarter än till andra.

Följt fågelskådare i fält och på mässor

Elin Lundquist Foto: Privat
Elin Lundquist Foto: Privat

Elin Lundquist har följt fågelskådare till olika platser i Sverige och besökt fågelskådarmässor. Under observationerna har hon fokuserat på hur fågelskådning går till och hur fåglar uppmärksammas i den studerade kontexten. Hon har även intervjuat fågelskådare om deras intressen och drivkrafter, samt följt deras aktiviteter på internet (på Facebook och webbplatser där de rapporterar sina observationer).

Artbestämmandet en viktig drivkraft

Enligt Elin Lundquist är en tydlig gemensam motivation hos skådarna i studien en strävan efter ett utökat lärande. Att lära sig att känna igen och bli bra på att artbestämma olika arter utifrån fåglarnas visuella uttryck och läten fungerar som en drivkraft. En annan, och nära sammanlänkad motivation, är att observera nya arter. Att upptäcka arter som sällan eller kanske aldrig tidigare observerats i Sverige engagerar många fågelskådare. För de individuella fågelskådarna förändras emellertid drivkrafterna ofta över tid, vilket hänger samman med deras utökade erfarenheter av skådning. Att komma ut i naturen motiverar också skådarna som följer årstidsväxlingarna och dess påverkan på fåglarna och fåglarnas flyttningsbeteenden.

Allt fler kvinnor börjar skåda fåglar

Studien berör även genusaspekter. Kvinnor har, främst historiskt, upplevt att det varit svårt att få sin kompetens erkänd av andra skådare. Men under den period studien avser har antalet kvinnor som skådar ökar markant. Under de senaste decennierna har det bildats nätverk för kvinnor som är intresserade av fåglar. Nätverkens målsättning är inte bara att dela med sig av kunskaper och skapa intresse för fåglar, utan också att uppmuntra kvinnor till att ta plats och engagera sig i fågelintresseföreningarna där majoriteten av medlemmarna är män.

Tekniska hjälpmedel underlättar artbestämning

De digitala verktygen påverkar tillvägagångssätten och inlärningsprocesserna i skådningen liksom informationsutbytet mellan skådare. Genom digitala kommunikationsvägar går det att omedelbart få uppgifter om vad andra skådare ser och hör på olika platser. Detta gör att fågelskådare planerar sina turer efter denna information.

Nu har det blivit allt vanligare att skådare har med sig digitala kameror ut i fält. Med kameran som hjälpmedel behöver exempelvis inte artbestämningen ske vid observationstillfället. Dessutom finns program som hjälper till att identifiera en fågels art genom att ladda upp en bild på fågeln som sedan jämförs mot en databas av bilder på andra fåglar. De färdigheter som många skådare besitter, blir med dessa program på sikt potentiellt överflödiga.

Elin Lundquist är inte själv fågelskådare men uppvuxen på Öland med en pappa som skådar fåglar.
– Fågelskådning har alltid funnits i mitt liv men genom arbetet med avhandlingen har det blivit mer och mer tydligt att jag inte delar samma engagemang för fåglar som skådarna i studien.

Vilken är din favoritfågel?
- Det är svårt att välja en. En favorit är helt klart tornseglaren och dess svirrande läten om sommaren.

Elin Lundquist vet i nuläget inte om hon kommer att fortsätta forska kring fågelskådning, men det finns många aspekter hon vill undersöka vidare. En aspekt vore att följa de skådare som lägger kikaren på hyllan för att istället helhjärtat ägna sig åt att fotografera fåglar. En annan vore att utforska de miljöövervakande aspekterna av fågelskådning och insatser för fågelskyddet.

– Det jag åtminstone är säker på är att jag gärna fortsätter att verka inom det växande forskningsfältet miljöhumaniora.