David Drew Foto:
David Drew Foto: Mganus Bergström

Ett transportprotein är som en mycket komplicerad dörr. Molekylen som ska passera in i cellen måste ha exakt rätt form för att passa i dörren. Ibland krävs det dessutom energi, eller att andra ämnen låser upp olika lås. David Drew och hans forskargrupp studerar cellens dörrar i detalj. Till exempel vet de nu hur proteinet som transporterar in fruktos i cellerna ser ut, och att natrium åker in genom en liten hiss.

Det handlar om grundforskning, men tillämpningar är inte långt borta. Till exempel har cancerceller extra många av vissa sockertransportörer. Att blockera dessa kan vara ett sätt att svälta ut cancer. Även vid andra sjukdomar, som hjärt- och kärlsjukdom eller diabetes, spelar transportproteiner en avgörande roll.

”Mest intressant hur de fungerar”

För att ta reda på hur proteinerna ser ut och fungerar använder David Drew metoder för att titta på enskilda atomers lägen. En sådan metod är röntgenkristallografi. Röntgenstrålar skjuts genom en kristall av proteinerna, och utifrån strålarnas spridning ges en bild av hur transportören ser ut på atomnivå.

– För mig är det mest intressanta hur transportproteinen fungerar. Vet du hur en molekyl ser ut kan du också förstå vad den gör, men det krävs flera bilder av samma protein för att förstå dynamiken, säger David Drew.

Bara att ta fram kristaller av ett visst protein kan ta flera år. Ett nytt mikroskop vid SciLifeLab har gett nya möjligheter att titta på vissa transportproteiner utan att först kristallisera dem, men för de allra minsta detaljerna krävs fortfarande röntgenkristallografi.

Tydliga och användbara resultat

David Drew kommer från Nya Zeeland och kom första gången till Stockholms universitet som doktorand. Han hade studerat fysiologi och farmakologi och var fascinerad av hur kroppen fungerade. Samtidigt såg han med en viss frustration på de stora komplexa systemen, där det är väldigt svårt att veta exakt vad som händer och vad som gör skillnad. Genom forskningen om membranproteiner blir vetenskapen tydligare.

– I min forskning får jag resultat som verkligen går att lita på, och det är användbart. Det är väldigt givande att se hur de här små maskinerna fungerar. De är fantastiska och så oerhört viktiga. Det är små saker men kontexten är stora system.

Kreativiteten avgörande för bra forskning

Som doktorand utvecklade David Drew ett sätt att producera och isolera protein, en metod som nu används i många laboratorier.  Efter doktorandtiden fortsatte forskningen vid Imperial College i London, och 2009 fick han möjligheten att starta en egen forskargrupp genom ett prestigefullt anslag från The Royal Society. Stockholm lockade dock fortfarande, inte minst på det personliga planet med lägre levnadskostnader, kortare pendling och bättre förutsättningar för att ha barn. Genom Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse fick David Drew möjligheten att som Wallenberg Academy Fellow forska i Stockholm och skapa långsiktighet i forskningen.

– Det är fantastiskt att det finansieras så mycket grundforskning i Sverige och oerhört uppfriskande i ett internationellt perspektiv.

David Drew menar att alltför riktade anslag, ständiga mätningar av genomslag och tävling hämmar forskningen.

– Forskning är en kreativ process. Det är inte alltid det du från början ville ta reda på som blir det viktigaste resultatet. Det behövs forskare som engagerar sig i ämnen som kanske inte hamnar i den mest prestigefyllda tidskriften, och det behöver få ta tid.

Det finns mycket kvar att upptäcka. Vi vet fortfarande inte vad omkring hälften av cellernas transportproteiner transporterar, och än mindre hur det går till. På David Drews kontor finns en liten krittavla där han skriver upp ett citat varje månad. Just nu står det ”Work hard, make a difference”. Någon av hans kollegor har lagt till ”yes”.

Läs mer om hur Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse finansierar forskning vid Stockholms universitet.