Studien presenterar en ny rekonstruktion av den så kallade atlantiska multidekala oscillationen, ett klimatfenomen med cykelliknande variationer på runt 70 år av varmare respektive kallare temperaturer i Nordatlanten. Tillförlitliga meteorologiska observationer sträcker sig bara över tre cykler och tidigare försök att rekonstruera klimatcykeln bakåt i tiden med hjälp av bland annat trädringsdata har inte resulterat i så pålitliga rekonstruktioner. Somliga forskare har därför tvivlat på att det verkligen rört sig om en naturlig klimatcykel och inte bara varit fråga om ett par slumpmässiga klimatvariationer. I den nya studien används en stor mängd årsringsserier från träd och isborrkärnor från Grönland för att skapa en robust årlig rekonstruktion av den atlantiska multidekala oscillationen från 800-talet fram till idag.
En av forskarna bakom den nya studien är historikern och klimatforskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist från Stockholms universitet.
– Vi kan med den nya rekonstruktionen konstatera att detta naturliga klimatfenomen i Nordatlanten existerat ända sedan 800-talet och förmodligen mycket längre tillbaka. Längden på de cykelliknande variationerna har dock växlat lite från 64 till 88 år och de verkar också ha varit särskilt starka från 1100-talet till 1400-talet och under 1900-talet.
Forskarna har undersökt hur mycket av variationerna som kan förklaras av externa drivkrafter på klimatet. De främsta sådana de senaste 1 200 åren – före den moderna ökningen av växthusgaser i atmosfären – är variationer i solens aktivitet respektive variationer i vulkanutbrott (som kyler ned klimatet).
– Vi finner att dessa externa drivkrafter av klimatet endast förklarar ungefär 30 procent av variationerna i Nordatlantens klimat på tidsskalor av 30 år och längre. Resten av variationerna måste bero på intern variabilitet i klimatsystemen som vi fortfarande inte förstår fullt ut, berättar Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Forskarna jämför också sin rekonstruktion av temperaturvariationerna i Nordatlanten med rekonstruktioner av norra halvklotets temperaturutveckling och finner att den förra inte alls alltid följt norra halvklotets temperaturutveckling. Dessutom visar de att den atlantiska multidekala oscillationen påverkat temperaturen på norra halvklotet.
– De mer eller mindre cykliska variationerna i Nordatlantens klimat influerar den globala medeltemperaturen lite grann. Men av större betydelse är att de bland annat påverkar monsunregnen i södra Asien och torkan i Sahelregionen i Afrika.
Från cirka 1980 till 2000 övergick den atlantiska multidekala oscillationen från en kall till en varm fas. Det kan eventuellt ha förstärkt den snabba globala uppvärmningen under denna tid och delvis förklara den långsammare uppvärmningen av jorden sedan runt år 2000. Sedan dess har nämligen den atlantiska multidekala oscillationen inte förändrat sig mycket.
– Om några årtionden kommer sannolikt klimatcykeln i Nordatlanten gå över i en kall fas igen. Det kan tillfälligt mycket väl ”maskera” den globala uppvärmningen i delar av världen. Men det stoppar inte uppvärmningen, förklarar Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Om studien:
Wang, J., Yang, B., Ljungqvist, F.C., Luterbacher, J., Osborn, T.J., Briffa, K.R., and Zorita, E. 2017: Internal and external forcing of multidecadal Atlantic climate variability over the past 1200 years. Nature Geoscience, doi: 10.1038/NGEO2962.