Mobbning och kränkningar bland barn och ungdomar är ett samhällsproblem. Men det saknas vetenskapligt baserad kunskap om de ungas vardag.
Hur bygger man upp relationer med varandra och vilka inkluderande och exkluderande tekniker använder man sig av? Hur ser språkbruket ut bland unga i 2010-talets Sverige? Var går gränsen för kränkningar bland de unga själva och hur tidigt skapas olika beteenden?
Frågorna är många, och det gäller att närma sig svaren med ett barnperspektiv, förklarar projektledaren Ann-Christin Cederborg, professor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.
– Det unika med vårt projekt är att vi kommer barnen och ungdomarna nära. Vi vill tolka verkligheten utifrån deras perspektiv, utan filter. Våra doktorander lever med barnen och ungdomarna under hela skoldagen, på rasterna, gymnastiken och fiket, för att komma så nära som möjligt och verkligen se hur de agerar.
En infallsvinkel är de ungas språk och hur det har förändrats. Kanske är de ord som låter nedsättande i en vuxens öron inte så allvarliga som många först skulle tro.
– Det kommer ständigt nya sätt att kommunicera och agera. Vi har inte minst den stora närvaron på nätet. Vi behöver ta reda på mer om vad ungdomar upplever som kränkningar. Det kan bli så att vi måste definiera mobbning på ett nytt sätt med alla dessa ingångar.
Projektet föddes i lunchmatsalen
Idén till projektet föddes i en ögonblicksbild. Ann-Christin Cederborg fick se en lunchmatsal på en förskola där en flicka blev bortskuffad ur matkön när hon skulle ta sin tallrik.
– Den lilla flickan hanterade situationen genom att smyga ut ur rummet, och där och då slog det mig hur tidigt ett visst beteende sätter igång. Redan i 4-5-årsåldern finns olika inkluderings- och exkluderingsmekanismer. Det är inget som kommer först med grundskolan. Det är därför vi har valt att i projektet jämföra två åldersgrupper, dels en klass i förskolan, dels högstadieungdomar.
Doktoranden Lina Lundström, själv legitimerad lärare, utför sitt fältarbete på en högstadieskola. Utrustad med videokamera och trådlösa mikrofoner, så kallade myggor, följer hon ungdomarna under skoldagen, tre dagar i veckan under tre terminer.
– Det unika är att jag är ute under en så lång period och att jag kan följa interaktionen mellan eleverna och hur de bygger upp sin värld. Jag är bland annat med på raster, luncher och när de hänger på sitt fik. Där kan jag se och fokusera på deras samtal och på hur de umgås med varandra.
Oftast är Lina Lundström som en fluga på väggen. Forskningsprojektet bygger på förtroende och eleverna, deras föräldrar och skolans personal har alla blivit fullt informerade om projektet och godkänt sin medverkan.
– Ibland struntar eleverna i att jag är där. Det är beroende av olika situationer och deras humör, om de är trötta, arga eller ledsna. Ibland håller de för mikrofonen om de inte vill att jag ska lyssna. De har självrespekt och förstår att själva sätta gränser.
Etik en grundbult i forskningen
De etiska aspekterna är viktiga i forskningsprojektet. Det är till exempel bara Lina Lundström som vet namnet på skolan som dokumenteras. Inte ens projektledaren Ann-Christin Cederborg är informerad.
– Vi vet inte namnet på skolan och inte var den ligger. Och när uppgifterna småningom skrivs ned kommer alla personliga detaljer att avlägsnas. Ingen enskild elev ska kunna identifieras. Allt material är också inlåst i ett stöldsäkert skåp, som vi har kunnat köpa in tack vare anslaget från Wallenbergstiftelsen.
Det är de senaste årens tekniska utveckling som har gjort forskningsprojektet genomförbart. Nu finns små, lätta och eleganta videokameror som gör att forskaren kan tränga ned i vardagen, konstaterar Camilla Rindstedt, docent och handledare i projektet.
– Videon kallas ofta för en samhällsvetares mikroskop. Styrkan är att man kan lämna labbet och gå ut i barnens naturalistiska domäner och att man kan återse materialet vid upprepade tillfällen. Just den här metoden kallas videoetnografi.
Kunskapen ska omsättas i praktiken
Tidigare forskning om kränkningar i skolan har främst baserats på kvantitativa metoder, som stora enkätundersökningar. Men med denna kvalitativa metod hoppas forskarna få en annan, djupare förståelse.
– Vi kommer inte att kunna säga något om omfattningen av mobbning och kränkningar och dra den sortens generaliseringar. Men däremot kan vi bygga teoretiska resonemang kring hur barns samspel byggs upp och fungerar. I grund och botten handlar det om att ännu bättre förstå mänskliga relationer, säger Ann-Christin Cederborg.
Genom samverkan med antimobbningsorganisationen Friends är tanken dessutom att kunskapen från projektet fortlöpande ska nå ut i verkligheten.
– Vi kommer att ordna utbildningsseminarier där både Friends, lärare och andra yrkesverksamma i skolan finns inbjudna. Vi ser det också som en angelägen uppgift att forskningsresultaten sprids populärvetenskapligt – att vi kan bidra med forskningsbaserad kunskap, avslutar Ann-Christin Cederborg.
Text: Nils Johan Tjärnlund för Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond
Bild: Magnus Bergström för Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond