Clas Hättestrand. Foto: Niklas Björling.

I förra veckan kallade utbildningsdepartementet och dess båda ministrar, Anna Ekström och Matilda Ernkrans, till diskussion om framtidens lärarförsörjning, inom ramen för det nystartade initiativet Samling för fler lärare. Medverkade gjorde olika nyckelaktörer, som företrädare för lärosäten, skolhuvudmän, lärarfack och studenter. Jag deltog själv i egenskap av medlem i SUHF:s arbetsgrupp för lärarutbildning, tillsammans med dess ordförande Kerstin Tham.

Det var ett bra första möte (flera är inplanerade framöver) där ministrarna visade ett tydligt intresse för att tillsammans med intressenterna bena ut var problemen egentligen ligger och vilka konkreta åtgärder som kan vidtas från regeringens och samarbetspartiernas sida.

Huvudtemat är alltså ”fler lärare”, och här finns två huvudsakliga strategier. Dels att se till att de som är utbildade lärare jobbar kvar i skolan, alternativt kan lockas tillbaka till läraryrket i de fall de lämnat det. Och dels att nyutbilda fler lärare från lärosätenas utbildningar. I det första fallet handlar det framför allt om att se till att läraryrket görs attraktivt. Här ligger huvudansvaret bortom lärosätenas kontroll, även om vi i viss mån kan bidra genom att erbjuda goda möjligheter till fortbildning. Det i januariavtalets aviserade professionsprogram för lärare och skolledare kan också göra läraryrket mer attraktivt, och i det programmet bör lärosätena ha en given roll.

I den andra delen av lösningen, att utbilda fler lärare, är däremot lärosätenas roll förstås helt central. Det är bara vi som kan se till att fler examineras. Vad är det då som hindrar oss från att utbilda fler? Ja, det kan nog variera lite mellan lärosätena, beroende på lokala förutsättningar. På en del håll kan det vara begränsningar i tillgång på lärare inom lärarutbildningen medan det på andra håll hänvisas till att det saknas tillräckligt med VFU-platser. Det finns dock en helt överskuggande begränsning: Brist på sökande till lärarutbildningen! Det spelar ingen roll hur många platser regeringen tilldelar oss, eller hur mycket vi själva bygger ut vår kapacitet. Om vi inte får fler sökande är övriga åtgärder verkningslösa. Till antagningen till vårterminen 2020 ökade antalet sökande till Stockholms universitets lärarutbildningar med 17% jämfört med året innan. Det är förstås glädjande, men det behövs ännu fler!

Vad kan då göras? Ja, återigen handlar det om att öka attraktiviteten, både i läraryrket och i lärarutbildningen. Här kan regeringen agera genom att göra lärarutbildningen mindre detaljstyrd! Dagens ytterst detaljerade examensordning och talrika examensmål begränsar våra möjligheter till flexibilitet och lokal anpassning av utbildningarna. Tänk om till exempel ämneskombinationer och ämneskrav kunde vara lite mer flexibla, eller om den utbildningsvetenskapliga kärnan kunde vara lite friare. Då skulle vi lärosäten kunna utforma mer attraktiva lärarutbildningar som jag tror kunde främja såväl söktryck som genomströmning. Om detta lär vi samtala vid kommande möten med departementet. Låt oss hoppas att dessa ger konkreta resultat!
 

Clas Hättestrand