I år är det tio år sedan lärarutbildningen integrerades i Stockholms universitet och den sista av landets självständiga lärarhögskolor gick upp i ett universitet eller en högskola. Det beskrevs då som det slutliga steget för lärarutbildningens akademisering. Men blev det som det var tänkt?

För att få reda på det roade jag mig med att läsa vår interna tidning Universitetsnytt från december 2007, alltså en månad innan samgåendet skulle verkställas. Vilka förhoppningar och farhågor uttryckte man då? Dåvarande rektor för Stockholms universitet, Kåre Bremer, uttryckte ambitionen att universitetet skulle ha landets ledande lärarutbildning, vilket man väl får tolka som att målet var att vi skulle vara störst och bäst. Det är naturligtvis svårt att mäta att vi är bäst, även om vi kan komma att få en fingervisning från Universitetskanslersämbetets pågående utvärdering av lärarutbildningarna. De resultaten ser vi fram emot med spänning! Vi kan i alla fall konstatera att vi fortsätter att befästa vår ställning som största lärarutbildning, där Stockholms universitet utfärdar mer än var sjunde lärarexamen i landet.

Ett återkommande tema som framkommer i intervjuer med anställda och studenter i interntidningen är att många hoppades att lärarutbildningen skulle få en större forskningsanknytning och att även forskningen skulle stärkas. Så har det också blivit. Ett mått på det är att antalet doktorander inom flera utbildningsvetenskapliga områden mer än fördubblats. Vad gäller innehåll står lärarutbildningarna idag på en fast vetenskaplig grund och samarbetet mellan lärarutbildare och övriga forskare och lärare vid universitetet är större och starkare än någonsin.

Vägen har förstås inte varit spikrak. Vissa uttryckte farhågor att samgåendet skulle leda till oklarheter i organisation och problem med samordning eftersom lärarutbildningen skulle spridas över flera fakulteter. Och visst, helt lätt har det inte alltid varit, vilket visas av att av de ursprungligen sju nya institutionerna som bildades i samband med samgåendet 2008 finns tre idag inte längre kvar utan har genomgått nya ombildningar och sammanslagningar. Likaså har styrningen och ledningen utvecklats mycket; från en stark central styrning till dagens organisation där universitetets båda vetenskapsområden har det fulla ansvaret för innehåll och utformning av lärarutbildningen, på ett sätt som därmed inte skiljer sig från övrig utbildning vid universitetet. Lärarutbildningen kan idag, tio år senare, sägas vara fullt ut integrerad i universitetets verksamhet, något som jag tror är till gagn för både kvaliteten i utbildningen, för våra lärarutbildare, och förstås framför allt för våra lärarstudenter!

Clas Hättestrand