Så fick Sverige då till sist en regering. Och sällan har väl en så tydligt utformad och tidsatt plan för vad som kommer att genomföras under mandatperioden funnits i förväg, i form av januariöverenskommelsen. Denna täcker i stort sett samtliga politikens områden, och givetvis också skolan och lärarutbildningarna, och det kan här finnas skäl att fundera över vad överenskommelsen kan innebära för förändringar för oss lärarutbildare och våra studenter.
Jag skrev en krönika förra våren, inför valrörelsen, där jag la fram en önskelista i fyra punkter över vad vi från universitetet skulle vilja se för förändringar: Mer resurser till verksamhetsförlagd utbildning (VFU), utökning av kompletterande pedagogisk utbildning (KPU), ökade resurser till utbildningsvetenskaplig forskning, samt en satsning på universitetslärares löner. Blev vi hörsammade i januariöverenskommelsen? Nja, av dessa fyra fanns endast skrivningar om en satsning på KPU med (vilket inte var någon högoddsare precis). Och med så många reformer i överenskommelsen i övrigt, som kan väntas teckna in allt tillgängligt reformutrymme, är risken tyvärr överhängande att dessa övriga så nödvändiga satsningar inte kommer att bli av under mandatperioden.
Vad finns då med istället? Ja, en del ganska väntade reformer för lärarutbildningarna kommer att komma; förutom den nämnda satsningen på KPU så finns också skrivningar om höjda antagningskrav, satsning på arbetsintegrerad utbildning, samt förändringar av utbildningens innehåll, med fokus på metodik, samt införande av moment om sex och samlevnad och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Många av reformerna kan säkert få positiva effekter på utbildningen, och man kan även föreställa sig hur de ska implementeras.
En del andra åtgärder är man lite mer nyfiken på vad som egentligen döljer sig bakom. Till exempel att ”fler lärarledda timmar införs”. Hur ska det åstadkommas? Genom positiva incitament som ökade basresurser eller genom lagstadgade minimikrav? Och vad menas med att ”kraven på utbildningen höjs”? Denna skrivning rör inte antagningen, vilket är en egen punkt, utan torde läsas som att kraven på studieprestationen under själva utbildningen ska höjas. Hur då, kan man inte låta bli att undra.
Lite oväntat finns också ett uttalat mål om införandet av ett professionsprogram för lärare och rektorer. Ja, införandet i sig är kanske inte oväntat, men det är däremot tidsättningen att detta ska vara genomfört under 2019 – inom 10 månader! Här finns anledning till viss oro. Vi lärosäten har sedan utredningen om professionsprogram kom för ett år sedan poängterat vikten av att lärosätena måste vara delaktiga i lärarnas fortbildning och att man bör koppla lärarnas professionsprogram till det akademiska karriärprogrammet, bland annat för att underlätta möjligheterna för lärare att verka även inom universitetet, till exempel på lärarutbildningarna och inom praktiknära forskning. Den snäva tidsramen ger dock liten möjlighet att åstadkomma ett väl genomtänkt professionsprogram.
Den nya ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, har tydligt aviserat att hon kommer att ha ett fokus på lärarutbildningarna, så arbetet med reformerna kommer nog att sättas igång inom en snar framtid. Många av reformerna har alla möjligheter att leda till en högre kvalitet i lärarutbildningen, men låt oss bara hoppas att dessa tas fram och implementeras i dialog med oss lärosäten, så att det kan göras klokt och med rimliga resurser!
Clas Hättestrand