Jag skrev i en krönika för ett halvår sedan om den nya ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9, som kommer att börja gälla från 1 juli 2018. Några av nyheterna är att fler ämneskombinationer tillåts och att studenterna kan välja att läsa två ämnen istället för tre, vilket i sin tur innebär att utbildningen kan klaras av på fyra år, istället för som nu, fyra och ett halvt år. Dessa förändringar är i sak positiva men ett problem kvarstår, vilket jag skrev om, nämligen att ämneslärarutbildningarna mot åk 7-9 respektive gymnasiet är så snarlika. Enbart längden på de båda ämnesdelarna skiljer, vilket leder till att behovet av att ha två olika utbildningar är litet. För studenterna är det en stor fördel att läsa till gymnasielärare, eftersom de då blir behöriga att undervisa även i åk 7-9, vilket leder till en klart bredare arbetsmarknad. Enda ”nackdelen” för studenterna är att utbildningen mot gymnasiet är något längre. Och för lärosätena är det en tydlig nackdel att behöva erbjuda två utbildningar, och sprida ut sina resurser, när man istället hade kunna erbjuda en enda.

Den sistnämnda problematiken blev tydlig redan nu när första terminen av nya 7-9-utbildningen kommer att dra igång efter sommaren. Eller skulle ha dragit igång, förresten. Det visar sig nämligen att antalet sökande till flera av inriktningarna är alltför få för att alla utlysta utbildningar ska kunna ges. Stockholms universitet hade totalt 50 förstahandssökande fördelade på 10 programingångar. Inriktningarna för åk 7-9 med historia och religion som ingångsämnen hade till exempel bara sex sökande i första hand. Universitetet har därför beslutat att ställa in dessa programingångar i höst. Inriktningarna mot svenska, engelska, respektive svenska som andraspråk som ingångsämnen söktes av ett 20-tal studenter till hösten. Även det är en låg siffra, men det skapar i alla fall förutsättningar för att ge en bra utbildning, även om det resursmässigt är tveksamt.

Skälen till att ställa in en utbildning handlar som sagt både om resurser och om kvalitet. Det är givetvis djupt otillfredsställande att ställa in utbildningar, och särskilt lärarutbildningar, när det är bekant hur stort behovet är i skolan. Men samtidigt har vi ett ansvar mot studenterna och samhället att leverera en utbildning av bra kvalitet. Att erbjuda en hel utbildning med bara ett fåtal studenter drar stora resurser per student – medel som annars kan användas för att hålla hög kvalitet på annan lärarutbildning, resurser som så väl behövs. Små studentgrupper, redan vid utbildningens start, skapar heller inga goda förutsättningar för en bra utbildningsmiljö och därmed kvalitet på utbildningen, eftersom interaktionen studenter emellan blir begränsad. Och avhopp, som tyvärr är vanliga på just ämneslärarprogrammet, riskerar att leda till än mindre studentgrupper. Det är en utbildningsmiljö vill vi inte ha.

Stockholms universitet hade ambitionen att erbjuda en ny kortare ämneslärarutbildning mot åk 7-9 mot bakgrund att vi har landets största lärarutbildning, och borde ha förutsättningar för att kunna ge utbildningen. Men söktrycket räckte alltså inte till för många av ämnena. Det finns några få andra lärosäten i Sverige som ger ämneslärarutbildning för åk 7-9 i ett urval av ämnen, medan de flesta lärosäten väljer att inte erbjuda den alls. Detta, om något, talar för att en mer radikal reform behövs, som till exempel att göra ämneslärarutbildningen till en enda utbildning, för både åk 7-9 och gymnasiet.

Clas Hättestrand