Forskaren och lärarutbildaren Lena Aronsson har intresserat sig för möten mellan olika kunskapsteorier. Tillsammans med pedagoger i tre förskolor har hon studerat vad som händer när neurovetenskaplig kunskap sammanförs med förskolans redan etablerade sociokulturellt orienterade teorier och praktiker.
– Fler teorier om barns utveckling och lärande ledde till nya sätt att förstå praktiken och visade att pedagoger kan få mer svängrum i att använda olika arbetssätt för att undervisa på individuell- och gruppnivå samtidigt.
Kunskap om minne, sömn och stress
En individualiserad gruppedagogik, som tar hänsyn både till det enskilda barnets förutsättningar och barns samspel i grupp, kräver en rejäl pedagogisk verktygslåda med många olika verktyg, menar hon.
– Neurovetenskaplig forskning kan till exempel bidra med kunskap om hur minnet fungerar eller hur uppmärksamhet och impulskontroll utvecklas, och hur sömn och stress påverkar. Det kan i sin tur påverka utformningen av undervisningen i förskolan.
I avhandlingen kartlägger Lena Aronsson forskning som strävar efter att sammanföra utbildning och neurovetenskap och diskuterar de olika ansatser som finns. Hon föreslår att neuropedagogik skulle kunna vara en del av förskolans vetenskapliga grund. Då med en pedagogisk utgångspunkt för hur kunskap från neurovetenskaperna kan användas i förskolan.
För blivande förskollärare
Men, framhåller hon, det handlar inte främst om att pedagogerna i förskolan nu ska ägna sin arbetstid åt att läsa neurovetenskapliga forskningsartiklar.
– Avhandlingen har minst lika mycket att ge forskare inom både utbildnings- och neurovetenskap. Det är vi pedagogiska och didaktiska forskare och lärarutbildare som behöver ta fler kunskapsteorier i anspråk så att blivande lärare och förskollärare ska kunna arbeta både med individ- och grupperspektiv samtidigt, inte med det ena på bekostnad av det andra.
(Pressmeddelande)
Läs avhandlingen "När förskolan möter neurovetenskap. Kunskapsteoretiska möten i teori och praktik".