Enligt Said Mahmoudi är den allmänna uppfattningen i Iran att USA:s motstånd mot kärnenergiprogrammet inte har som mål att stoppa kärnvapenspridning; det är endast ett medel för att trappa upp konflikten mellan länderna för att i förlängningen få till stånd ett regimskifte i Iran. Det spelar därför ingen roll hur regimen agerar.
- USA:s sanktioner har haft enorm inverkan på Iran. Regimen skulle välkomna ett amerikanskt angrepp eftersom det skulle flytta fokus från interna konflikter.
Kursändring i västmakternas politik
Iran är part i icke-spridningsavtalet sedan 1970. Ett bilateralt avtal ingicks mellan Iran och FN-organisationen IAEA (International Atomic Energy Agency) 1974. På 1970-talet skaffade Iran en forskningsreaktor, USA bistod med utrustning och kunnande. Revolutionen 1979, som förde Ayatollah Khomeini till makten, innebar en kursändring i västmakternas kärnenergipolitik mot landet. När den islamska republiken år 1983 ville skaffa kärnbränsle satte USA stopp för detta, Tyskland och Frankrike anslöt sig till policyn.
Avslöjande av oppositionsgrupp
Under åren 1987-2002 pågick förberedelser för anrikning av uran i form av kunskapsutveckling och import av teknisk utrustning. Detta skedde utan att IAEA informerades, i strid med 1970 års avtal. Förberedelserna avlöjades av oppositionsgruppen Mujahedin-e Kahlq år 2002. Den iranska regimen påpekade då att Iran hade rätt till sitt kärnenergiprogram enligt icke-spridningsavtalet, att västmakterna hade brutit mot avtalet genom att förvägra landet den rätten och att Iran därför inte hade någon annan möjlighet än att hemlighålla planerna.
Bok om förhandlingar
Under åren 2003 till 2005 pågår förhandlingar mellan Iran och IAEA samt Tyskland, Frankrike och Storbritannien Irans chefsförhandlare Hassan Rohani har skrivit en bok om förhandlingarna.
- Iran gjorde många klumpiga uttalanden och gav motstridiga budskap under denna tid. Det får sin förklaring i boken; läser man mellan raderna inser man att den interna samordningen och tilliten led av stora brister.
Teheran-deklarationen 2003
Kommunikationsproblemen till trots utmynnade förhandlingarna i Teheran-deklarationen 2003. Deklarationen innebar att Iran tillfälligt anslöt sig till IAEA:s tilläggsprotokoll från 1995 enligt vilket IAEA:s inspektörer får utökade befogenheter och konventionsländerna förbinder sig att lämna mer omfattande rapporter om sina kärnenergiprogram till organisationen. Vidare åtog sig Iran frivilligt att tillfälligt upphöra med sin urananrikning. För iranskt vidkommande var frivilligheten viktig i sammanhanget; landet ville inte ha en formulering som skulle innebära juridiskt tvång. I gengäld erkände Frankrike, Tyskland och Storbritannien Irans rätt till ett civilt kärnenergiprogram inom ramen för icke-spridningsavtalet.
Paris-överenskommelsen
Paris-överenskommelsen året därpå var en bekräftelse och en förstärkning av Teheran-deklarationen. Iran förband sig frivilligt att tillfälligt upphöra med alla former av förberedelser, inklusive tillverkning och import av de gascentrifuger som används för anrikning av uran. De europeiska stormakterna å sin sida åtog sig, med EU:s goda minne, att inleda förhandlingar med Iran om nukleärt, teknologiskt och ekonomiskt samarbete.
På grund av stundande presidentval i Iran förhalade EU framtagandet av ett paket utifrån föreställningen att en ny president skulle kunna innebära nya krav på paketets innehåll. Det var ett misstag enligt Said Mahmoudi.
- Vid den här tiden var det inte presidentens åsikter utan åsikterna hos Irans högste ledare Khamenei som var avgörande.
Hån av iranierna
När paketet väl presenterades, fem dagar efter att Ahmadinejad tillträdde posten som president, upplevdes det som ett hån av iranierna.
- Tonen uppfattades som dikterande och som att EU inte tog Iran på allvar. Bland annat reagerade man på EU:s erbjudande att ta emot de vetenskapsmän som skulle förlora sina jobb på grund av anrikningsstoppet. Ur iranskt perspektiv var det stötande att EU hade så lågt förtroende för Irans förmåga att självt ta hand om sina vetenskapsmän.
Som en konsekvens av den upplevda bristen på taktkänsla återupptogs den nukleära verksamheten. Det resulterade i sin tur i en IAEA-resolution som förklarade Iran för ”non-compliance” – ett uttryck som IAEA:s generaldirektör Mohammed El Baradei hade försökt att undvika eftersom det öppnade möjligheten för IAEA:styrelse att hänskjuta ärendet till FN:s säkerhetsråd. Det var också vad som skedde i februari 2006. Iran svarade med att avbryta sin temporära anslutning till tilläggsprotokollet.
USA hävdar Iran planerar tillverka kärnvapen
I januari 2008 förklarar USA att de har fått en dator från en iransk avhoppare vars innehåll bevisar att Iran planerar att tillverka kärnvapen. Iran genmäler att bevisen är förfalskade och hänvisar till USA:s egna säkerhetstjänster som i en gemensam rapport från december 2007 har fastslagit att ingenting tyder på att Iran försöker tillverka kärnvapen. Sommaren 2009 presenterar Israel nya bevis mot Iran. IAEA:s generaldirektör Mohammed El Baradei finner att bevisen inte går att verifiera. Senare samma år avgår han och efterträds av Yukiya Amano.
- Iran är kritiskt mot Amano och det finns det fog för. Amano accepterar de bevis som El Baradei ansåg sig inte kunna verifiera. Han står bakom att formuleringen har ändrats från ”alleged studies” till ”possible military dimensions of the Iranian program” i viktiga styrdokument.
I sammanhanget innebär ”alleged studies” ungefär ”påstådd, men inte verifierbar, forskning vars syfte inte kan vara något annat än att tillverka kärnvapen.” Genom att ändra formuleringen från ”påstådd” till ”möjlig” accepterade Amano äktheten hos de amerikanska och israeliska bevismaterialet.
Hans Blix: diplomatiska möjligheter inte uttömda
I publiken fanns flera framstående jurister med anknytning till Stockholms universitet. Hans Blix, före detta generalsekreterare för IAEA och FN:s vapeninspektör i Irak, instämde i Said Mahmoudis analys och påpekade att den viktigaste frågan att ställa är om det är tillåtet enligt folkrätten att anfalla Iran med hänvisning till kärnvapenhotet.
– Jag har svårt att se detta. Det är svårt för någon annan stat att hävda att de anfaller Iran i självförsvar. Däremot kan det finnas utrymme att argumentera för att det sker för att förebygga hot om anfall från Iran.
Hans Blix tror inte att FN:s säkerhetsråd kan komma till beslut om militära aktioner mot Iran. Han betonade även att det måste gå att hitta en diplomatisk lösning på den nuvarande situationen. Och då krävs att motparterna behandlar Iran som jämbördig part.
– De diplomatiska möjligheterna är inte uttömda, avslutade Hans Blix.
Hans Corell, före detta FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor, varnade i ett inlägg för hur USA ignorerar folkrätten i sin utrikespolitik och menade att det är skrämmande att USA och Israel diskuterar angrepp på Iran. Han uppmanade till fortsatta diskussioner om hur respekten för folkrätten kan återställas.
Seminariet arrangerades av Stockholm Centre for International Law and Justice, vid Stockholms universitet.