Saud Alsanousi: “The Bamboo stalk.”
(Sāq al-bāmbū 2012)
Transl. Jonathan Wright
Bloomsbury Qatar Foundation Publishing 2015. 373s.
Saud Alsanousi, f. 1981, är en kuwaitisk journalist och författare. Han har redan vunnit flera utmärkelser för sitt författarskap, bl.a. för sin första roman ”Speglarnas fånge” från 2010 och för en novell publicerad 2011. Han fick stor uppmärksamhet då han vann det arabiska Bookerpriset, IPAF, för romanen ”The Bamboo Stalk” år 2013. Han senaste roman “Mama Hissas möss” har just publicerats på arabiska.
För den tillfällige resenären ter sig Kuwait som en egenartad blandning av tradition och förnyelse där spänningar vibrerar under ytan. Det sociala och politiska systemet har uppenbara brister, den tekniska utvecklingen med intensiv biltrafik och besynnerliga byggnader ter sig delvis skenande. Men om man tar sig tid kan man också uppleva Kuwaits stilla charm: spåren av det gamla fiskeläget, familjer på söndagspromenad vid hamnkornischen, sekelgamla sommarvillor vid stranden, nattlig fest med Koranrecitation i ett ökenpalats, nybyggda kulturinstitutioner med internationell räckvidd. Stereotypa västliga uppfattningar om kultur och politik ställs ofta på huvudet; här finns en mängd ämnen att ta upp och diskutera, postkolonialism, nationalitet, demokrati, modern utveckling...
Det gamla Kuwait, dominerat av beduiner, handelsmän och fiskare, har konserverats i de strikta sociala strukturena, medan de ofantliga oljeinkomsterna från 1930-talet och framåt medfört en teknologisk omvandling av samhället: social välfärd, omfattande byggnation och modern infrastruktur. Fortfarande i sen tid har landet utsatts för aggressioner från sina mäktiga grannar, från Saudiarabien och framförallt den förödande Irakinvasionen 1990.
Överallt möts man av gästarbetare från samhällets alla skikt: hotelldirektörer, affärsexpediter, serveringspersonal, taxichafförer och byggnadsarbetare: de är helt nödvändiga för att det moderna teknologiska Kuwait skall fungera. Av Kuwaits drygt 4 miljoner invånare är endast en knapp tredjedel kuwaitier med fullt medborgarskap, alla andra, framförallt araber och asiater, lever utan medborgerliga rättigheter, även om de vid det här laget kan vara tredje generationen som bor och arbetar i landet. En särskild grupp invånare av dessa är de s.k. bidoun (bidoun är en preposition, ”utan”, dvs., ”utan nationalitet”), drygt 100.000 araber som av olika historiska skäl, ibland tillfälliga, inte har erhållit medborgarskap. Villkoren för alla dessa utanförstående kan vara mycket hårda.
Men Kuwait uppges också ha en pressfrihet som är ovanlig i regionen, ett fungerande rättssystem och en avsaknad av korruption. Reformer sker i riktning mot bätttre villkor för kvinnor och statslösa. (Jfr. Säfström 2007.)
Alsanousi framför i sin roman en stark kritik mot det sociala systemet i landet, särskilt behandlingen av gästarbetarna. Bokens huvudtema är identitet på olika plan: nationell och social, religiös och också peronlig sådan. Samtidigt är den en utvecklingsroman, berättelsen om hur den unge huvudpersonen lär sig att navigera mellan olika miljöer och efterhand väljer sin personliga identitet.
Bambu är en växt som med lätthet kan planteras om; man stoppar ner en stjälk i marken och det börjar växa. Här syftar bilden på José, bokens huvudperson: Modern Josephine, från Manila, Filippinerna, är tjänsteflicka i den förnäma familjen al-Tarouf i Kuwait. Sonen i familjen, Rashid, gifter sig med henne men förbindelsen ogillas av familjen eftersom Josephine är icke-kuwaitier, och Rashid faller efter för familjens krav, skiljer sig och skickar hem Josephine till Filippinerna med den nyfödde Isa – på Filippinerna i den portugisiska namnformen José.
Bokens första del utspelas i filippinsk miljö där José växer upp hos sin fattiga och excentriska familj, den tyranniske farfadern, den tidigare prostituerade mostern och sin ljushåriga och rebelliska kusin Merla. När José blir aderton år hämtas han till Kuwait av en vän till fadern och introduceras för sin kuwaitiska familj. Fadern Rashid har dött i irakiskt fångläger. I familjens stora hus regerar farmodern och där bor också Josés fastrar samt halvsystern Khawla, samt ett antal tjänare, alla gästarbetare. José får bo i ett avskilt rum på bottenvåningen och tilldelas ett månatligt underhåll, på villkor att hans identitet hålls hemlig. Hans blotta existens är en skandal som hotar familjens rykte och efter en tid tvingas han lämna huset. Han skaffar en liten lägenhet och och börjar arbeta på restaurang. Han lär känna staden och möter unga kuwaiter som är politiskt och intellektuellt engagerade. Till slut blir han dock en så stor skam för sin familj att de förmår honom att återvända till Filippinerna (där en ny framtid tycks vänta). Den grubblande José har sökt Gud i buddism, kristendom, islam och funnit något överallt. Kusinen Merla är filippinsk nationalist o hyllar rizalism (denne frihetshjälte, José Rizal, är ett återkommande motiv). Slutligen accepterar José att ha en blandad identitet.
Alsanousi beskriver hur petrifierade konventioner reglerar de förnäma familjernas liv och hela samhället, vilket är anordnat i strikt hierarki. Kvinnor är omgärdade av hårt begränsande skyddsåtgärder. Gästarbetarna är förstås längst ner i hierarkin och kan inte kräva god behandling. Den sociala gruppidentiteten är stark, den nationella identiteten däremot svag: “In Kuwait, I gathered, people did not set much store by the word Kuwaiti, even if they were Kuwaiti, because it didn't mean much. There were different kinds of Kuwaitis, different levels, different classes that distinguished themselves from other classes” säger José i romanen (s. 248). Josés halvsyster Khawla fortsätter samtalet: “In his unfinished novel, my father said we're Kuwaitis only in times of need. We become Kuwaiti's when there is a crisis, but we soon go back to that horrible putting people in categories as soon as things calm down”.
Samtidigt håller skildringen en lätt och ömsint ton; den förfärliga farmodern till exempel, fångas i ett livfullt ögonblick när hon lever sig in i en sångaridols framträdande på TV, andra gånger är hennes inskränkthet drastiskt förlöjligande. Och behagliga scener växlar med de grällt kritiska: Kuwait är vackert i Josés ögon, människor olika varandra i klädsel och uppförande. På fritiden idkas sportfiske i små båtar. Traditionella fester och musik av olika slag är återkommande avbrott i den vardagliga tristessen. Flera kvinnoporträtt visar självständiga och initiativrika personligheter: den unga halvsystern Khawla är intelligent och bildad, läser världslitteraturen, talar gärna engelska. Internet och mobil telefoni har öppnat nya vägar för social samvaro. Fastern Hind är känd offentligt som människorättsaktivist – men förlorar i valet därför att hon, i en mening, en gång, säger att även utlänningar bör ha kuwaitiskt medborgarskap. Sina unga manliga kuwaitiska vänner, ”the crazies” umgås José med på lediga kvällar: dessa ungdomar är glada och öppna, politiskt engagerade för ett bättre samhälle.
Bilder och scener ur boken scener fastnar i minnet, enkla och humoristiska, med en underliggande bitterhet som inte tar överhanden. Stilen är realistisk och direkt, utan retorik och schabloner (och utan folklorik). Berättelsen är luftig, med kortare plats- och situationsbeskrivningar som interfolierar händelseförloppet, och läsningen blir därigenom ovanligt lättflytande för att vara arabisk litteratur.
Saud Alsanousi säger själv att han ville beskriva Kuwait genom att sätta den beskrivningen i relation till ett annat slags samhälle. För ändamålet reste han också till Filipinerna och bodde där en tid, i den slummiljö han skildrar i boken. På så sätt fick han självupplevda insikter, både av den Andres värld, och av sin egen sedd utifrån, något som ger kontur åt boken.
I en annan intervju med Robin Yassin-Kassab i ”Pulse” säger han: “At the same time I realised that some of it was true – we Kuwaitis had social problems, we were closed in upon ourselves, we didn't know any culture except our own. We always think we're right and the other is wrong, socially, religiously. Through reading and travel I discovered that the world was much bigger than us, that we weren't the axis of the whole universe.”
Alsanousi har anklagats för att framföra sin kritik alltför hovsamt och behandla sina karaktärer alltför milt. Men Alsanousi vill engagera sina läsare, säger han, att chockera är inte hans metod.
Reaktionen i Kuwait på hans bok har åtminstone delvis varit mycket positiv: han erhöll ett stort statligt litteraturpris och boken fick ett varmt välkomnande i den yngre generationen. KE.
Bakgrundsreferenser:
Martin Säfström: Demokrati i Kuwait: En jämförelse mellan den officiella och inofficiellabilden av demokrati i Kuwait.Kandidatuppsats 2006. www.su.diva-portal.org
Intervjuer med Alsanousi: se artslife@thenational.ae och www.pulswemedia.org