Sandra Karlsson, PhD, BUV. Fotograf: Niklas Björling.

Sandra Karlsson, som har en bakgrund inom socialantropologi och en mastersexamen i mänskliga rättigheter, har i sin avhandling byggt på ett etnografiskt fältarbete med barn i åldrarna 6-12 år. De befann sig då i det svenska asylmottagandet med sina familjer under åren 2015 till 2016.

-    Mycket av tidigare forskning har fokuserat på ensamkommande ungdomar och en stor del av forskningen inom asylkontexter har studerat själva asylprövningen. I min avhandling har jag valt att fokusera på de yngre barnens vardagsliv i skola och boende under asylmottagandet.

Empiriska studier med barnens perspektiv

Avhandlingen består av tre empiriskt underbyggda studier om teman som hem, lek och skola och som utgår från barnens perspektiv och erfarenheter.
-    Jag har försökt att lyfta fram vad barnen säger själva och det har hela tiden varit mitt huvudfokus. Därför har jag valt att inte lyfta fram de vuxnas perspektiv varken i skolan eller på asylboendet. Min drivkraft har varit att skriva fram det barnen ville berätta för mig och vad som var viktigt för barnen själva.
En av studierna handlar om barnens längtan efter ett hem under tiden de bodde på ett asylboende som saknade de aspekter som barnen tillskrev ett hem.
-    Barnen pratade till exempel ofta om längtan efter att flytta till ett hus och att de själva inte upplevde att asylboendet var ett hem. De var tvungna att äta mat som serverades i en matsal på bestämda tider och familjen kunde inte laga egen mat. Det blev väldigt tydligt att barnen längtade efter ett familjeliv som inkluderade att kunna laga egen mat.

Patrullerande vakter och förbudsskyltar

Barnen upplevde asylboendet som ett väldigt reglerat boende med patrullerande vakter och förbudsskyltar i de långa mörka korridorerna. De vuxna som arbetade på asylboendet upplevdes inte heller som barnvänliga. Barnen berättade till exempel att personal och vakter var aggressiva och hotade att skicka barnen och deras familjer till norra Sverige om de inte följde reglerna på boendet.
-    Barnen var rädda för att de skulle bli utkastade och få ett ännu sämre boende i norra Sverige som för barnen hade beskrivits som en kall och mörk plats.
I den andra studien belyser Karlsson hur barnen hanterar deras begränsade tillgång till lek och trots allt hittar sätt att leka.
-    Det blev tydligt i barnens berättelser hur viktig leken var och att de tyckte det var fel att de inte fick leka. Däremot visade det sig att barnen var innovativa och lyckades hitta sätt att leka ändå. Några av barnen visade tydligt att de gjorde motstånd mot reglerna och lekte i korridorerna samtidigt som de var medvetna om att de var tvungna att leka undangömt från väktare och övervakningskameror. Det är även viktigt att poängtera att det flesta av barnen stannade inne på familjens rum utanför skoltid.

Skolan särskilt viktig för flyktingbarn

Den sista artikeln i avhandlingen visar hur viktig skolan blev för barnen och kan förstås i förhållande till barnens situation som synliggörs i de två tidigare artiklarna.
-    Att skolan är viktig för barn i asylkontexter är något som tidigare forskning också visat. Eftersom jag följde barnen både i skolan och på asylboendet blir det tydligt att skolan blir så väldigt viktig i relation till barnens situation utanför skolan. När barnen bodde på ett asylboende där möjligheten till lek var kraftigt begränsad så blev skolan som plats för lek ännu viktigare. Barnen pratade om skolan som viktig för att lära sig svenska men även den sociala aspekten av skolan var viktig eftersom den öppnade upp för relationer med andra barn.

Sandra _Karlsson_avhandling. Foto: Ylva Carlsdotter, BUV.

Hon beskriver hur barnens längtan efter att få börja i skolan blir en symbol för att en längtan om tillhörighet och visar att när barnen pratade om skolan användes känslouttryck som lycka och kärlek. Barnen hade höga förväntningar, men när de började skolan möttes de av en villkorad inkludering som resulterade i en känsla av ledsamhet och besvikelse när det inte riktigt blev så som de hade tänkt sig.
-    Barnen pratade om att de inte fick gå i den ”svenska” klassen, som barnen kallade det, och i skolan hade barnen nästan ingen kontakt med andra barn utanför förberedelseklasserna. Dessutom fick de inte gå på fritids som hade kunnat bli viktigt för deras möjlighet att träffa nya vänner och få tillgång till lek. I skolan blev även det relationella viktigt och barnens känsla av tillhörighet påverkades av hur de blev bemötta av andra barn och vuxna.

Efterlängtat uppehållstillstånd blir nytt uppbrott

Sandra Karlsson vill även lyfta fram hur mottagningsstrukturen för barn som söker asyl med sin familj kan påverka deras tillgång till skola och de sociala relationer de bygger upp i skolan. De familjer som får uppehållstillstånd placeras nästan alltid i en annan kommun och måste därför byta skola.  
-    De barn som får uppehållstillstånd bryts då upp igen från sina relationer när de flyttar från asylboendet med sina familjer. Jag har lyft fram hur framförallt ett av barnen pratar kring det här uppbrottet med ambivalenta känslor. Samtidigt som barnet uttryckte att hon inte längre var rädd nu när familjen fått uppehållstillstånd och att hon var så glad över att äntligen få flytta från asylboendet så kände hon sig samtidigt väldigt ledsen över att lämna sin skola, sina lärare och sina klasskamrater.
Utifrån de teman som avhandlingen lyfter fram gör Karlsson en analys av hur barnen som politiska aktörer i det vardagliga gör anspråk på rättigheter som stämmer överens med deras rättigheter som de är formulerade i Barnkonventionen.
-    Jag har studerat rättigheter etnografiskt genom barnens erfarenheter i en asylkontext. Bland annat lyfter jag fram hur barnens känslouttryck visar hur de påverkas emotionellt när de inte får gå i skolan, när de inte har tillgång till lek eller när de inte får bo i ett hem där deras rättigheter respekteras. Jag har även analyserat barnens förkroppsligade rädslor på asylboendet, men även hur de talar om rädslan för utvisning som ett sätt att förstå barnens rättigheter i vardagliga relationer och praktiker.

Barns levda rättigheter

Sandra Karlsson studerar inte rättigheter på pappret utan har försökt förstå barns rättigheter i det vardagliga genom barns levda erfarenheter.
-    Jag har genom min etnografi försökt bidra till en förståelse för vad jag har valt att kalla barns levda rättigheter och hur detta kan förstås både genom barnens verbala och icke-verbala sätt att uttrycka sig kring sina erfarenheter i skola och asylboende och i den svenska asylkontexten i stort.
Hon kommer att fortsätta undervisa på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen och förhoppningsvis skriva fler artiklar.
-    Jag har mycket etnografiskt material om barnens lek i skolan som jag inte skrivit så mycket om än. Jag har redan skrivit en del om att barnen i min studie inte fick gå på fritids men det saknas forskning om nyanlända barn och fritidshemmets roll och jag vill verkligen skriva mer om det. Min ambition är också att skriva en praktiknära bok som riktar sig till de som i sitt arbete möter barn i asylkontexter och min förhoppning är förstås att avhandlingen ska synliggöra vad som behövs göras för att förbättra barns villkor under det svenska asylmottagandet av barnfamiljer.

Children's lived rights: The everyday politics of asylum-seeking children