Stockholms universitet har av Tillväxt- och regionplaneförvaltningen vid Stockholms läns landsting inbjudits att inkomma med synpunkter på Klimatfärdplan 2050 för Stockholmsregionen samt på Landsbygds- och skärgårdsstrategi för Stockholmsregionen. Universitetet har följande att anföra.
Klimatfärdplan 2050 för Stockholmsregionen
Stockholms universitet tillstyrker klimatfärdplanen, som generellt ger intryck av att vara rimlig och genomförbar. Emellertid avstår universitetet från synpunkter på förslagets detaljer.
Landsbygds- och skärgårdsstrategi för Stockholmsregionen
Generellt
Den föreslagna strategin diskuterar i viss mån naturresursutnyttjande och ekosystemens bärkraft men har inte dessa naturgivna förutsättningar som utgångspunkt. Eventuellt beror detta på att RUFS 2050 inte slår fast att ekonomisk och social utveckling måste hålla sig inom ekosystemens bärkraft. I RUFS:s fyra långsiktiga mål ingår visserligen ”En resurseffektiv och resilient region utan klimatpåverkande utsläpp”, men detta mål jämställs med övriga och täcker enbart en del av miljöfrågorna. Stockholms universitet menar att strategin bör slå fast att ekosystemens bärkraft inte får äventyras.
De mål som strategin pekar ut är mycket allmänt hållna och av sådan karaktär att de flesta tveklöst håller med om de är önskvärda att uppnå. Strategin ger dock ingen vägledning rörande prioritering mellan målen. Tillgängliga budgetar för att genomföra strategin kommer alltid att vara begränsade och därför bör strategin vara tydlig rörande vilka mål som man avser satsa på att uppnå först. Det är också oklart i strategin om landstinget avser ta fram en handlingsplan för att genomföra strategin och vilken tidsplan som råder. Strategin skulle stärkas av att vara tydlig på dessa punkter.
Naturvärden
Naturmiljön lyfts fram som en viktig resurs och det sägs att utveckling och exploatering inte ska få hota höga naturvärden. I det sammanhanget är det viktigt att inte bara se till naturmiljöer och naturvärden på land. Undervattensmiljön i skärgården har höga naturvärden, exempelvis grunda, vågskyddade vikar med ängar av vattenväxter.
Forskningen visar att grunda vikar i Stockholms län i stor utsträckning utnyttjas som marinor och naturhamnar och att detta kan hota viktiga naturvärden. Universitetet ser därför ett behov av att undervattensmiljön beaktas i högre grad än idag när det gäller att utveckla bebyggelse, rekreation och turism i skärgården. Eftersom det finns få oexploaterade vikar, speciellt i de inre delarna av skärgården, är det extra viktigt att begränsa ytterligare exploatering i dessa miljöer. För att betona vikten av att också undervattensmiljöerna beaktas bör hänsyn till dessa pekas ut särskilt i strategin.
Det finns också forskning som visar att områdesskydd idag ger ett begränsat skydd för undervattensmiljöerna. Det pågår ett nationellt arbete med att se över förvaltningen av marina skyddade områden, för att Sverige ska leva upp till internationella åtaganden och miljömålen om skydd av havsmiljön. Det vore värdefullt om strategin nämner behovet av en god förvaltning av skyddade områden i skärgården.
Övergödning
Rapporten pekar på övergödning av Östersjön som ett allvarligt problem men fokuserar sina förslag till åtgärder främst på de enskilda avloppen. Forskning vid Stockholms universitet visar att jordbrukets roll är central för övergödningen och att fortsatta åtgärder krävs, vilket rapporten bör betona.
Alla länder runt Östersjön kan dra stor nytta av fortsatta åtgärder för att minska övergödningen. Klart vatten, fungerande livsmiljöer och ett rikt djurliv i Östersjön är nödvändiga förutsättningar för att kunna behålla och utveckla viktiga näringar inom fiske, turism och rekreation – näringar som de kustnära samhällena är helt beroende av för att växa och skapa inkomster och jobb.
Östersjön står på tröskeln till återhämtning. De senaste decenniernas idoga arbete för att minska näringstillförseln från land börjar äntligen ge synliga effekter i havsmiljön. Åtgärder för att ytterligare minska flödena från land kommer att gynna återhämtningen – både i havet och i Östersjöregionens sjöar och vattendrag.
Övergödningen i Östersjön är starkt kopplad till vår mat. Både till jordbrukets produktion och till vår hantering av toalettavfall. Hur effektivt vi använder och återcirkulerar näringsämnen inom jordbruket och samhället i stort är avgörande för hur mycket som läcker ut i havet och skadar Östersjöns ekosystem.
Jordbruket i Östersjöregionen står i dag för nästan hälften av den totala tillförseln av vattenburet kväve och fosfor till Östersjön. Näringsämnena förs in i jordbrukssystemet i form av mineralgödsel och djurfoder. En stor del omvandlas så småningom till stallgödsel som används inom växtodlingen. I ett näringseffektivt jordbruk cirkulerar näringsämnena inom systemet och förlusterna är små. Sedan länge pågår dock en oroande utveckling i vilken jordbruken runt Östersjön blir allt mer specialiserade på antingen växtodling eller djurhållning, med större avstånd mellan de olika produktionsformerna. I djurtäta områden skapas näringsöverskott, då det produceras mer stallgödsel än vad som behövs i växtodlingen. Stallgödseln blir ett problematiskt avfall istället för en resurs och för mycket gödsel sprids på de närliggande åkrarna – vilket ökar risken för läckage till sjöar, vattendrag och till havet.
För att komma tillrätta med problemen bör Stockholms läns landstings strategi för skärgårdens utveckling innehålla åtgärder för att adressera problemen ovan, t ex genom att stödja jordbruk som har bra balans mellan djurtäthet och tillgänglig åkerareal, och producerar en större andel av djurfodret lokalt. Visserligen är omfattningen av jordbruk i skärgården begränsad och följaktligen även dess påverkan på Östersjön, även om effekter på lokala miljöer kan vara betydande. Trots att volymen är liten är det ändå viktigt att sluta kretsloppen. Därför är det välkommet att Stockholms läns handlingsplan för landsbygdsprogrammet (se bilaga 2 i rapporten) betonar bl. a. ekologisk odling.
Enskilda avlopp
Enskilda avlopps inverkan på tillförseln av fosfor och kväve till Östersjön beror givetvis i hög grad på var avloppen finns och vilken typ av avlopp det är. Det är också betydelsefullt hur god vattenomsättningen i recipienten är. I skärgården är det framför allt ’’trösklade’’ vikar med begränsad vattenomsättning och omfattande bebyggelse med enskilda avlopp som påverkas. I öppna kustområden med god vattenomsättning är påverkan på näringskoncentrationer sannolikt liten. För närvarande pågår en statlig utredning om enskilda avlopp och strategin bör invänta resultaten av utredningen innan ytterligare åtgärder beslutas.
Fiske
Ett levande kustfiske är viktigt för landsbygdsutveckling. Allt fiske är beroende av fungerande ekosystem. För att uppnå ett hållbart yrkesfiske bör Östersjön ha en mer ekosystembaserad fiskeförvaltning. Det betyder enkelt uttryckt att fisket måste anpassas bättre efter det marina ekosystemets villkor; vilka miljöförhållanden som råder i havet och hur de olika kommersiella fiskarterna interagerar med varandra och med övriga ekosystemet. Samtidigt bör man ta hänsyn till alla de olika intressentgrupper som berör och berörs av fisket, såsom yrkesfiskare tillhörande olika fiskesegment men även sportfiskare och andra näringsidkare såsom fiskeguider etc. Här är det viktigt att framhålla det lokala yrkesfisket i regionen, som i stort sett uteslutande utförs i liten skala och oftast i kombination med annat näringsidkande. De lokala initiativen med utvecklingen av en lokal avyttringsmarknad, d v s Stockholms fiskmarknad och Stockholms och Smögens fiskauktion är inte tydligt presenterade i strategin.
Rapporten behandlar fiskefrågor mycket övergripande och strategiska målsättningar är otydliga. I bilaga 2 sägs att såväl havs- och fiskeriprogrammet som landsbygdsprogrammet ska behandlas, men bilagan berör nästan uteslutande landsbygdsprogrammet. Strategin bör sätta mål om en lokal ekosystembaserad fiskeförvaltning och hur denna relaterar till den svenska fiskeriförvaltningen i stort (kanske genom att diskutera kvoter till olika segment i fisket, det komplicerade regelverket etc.). Ytterligare referenser till den i Sverige nyligen framtagna yrkesfiskestrategin bör också göras. Överlag är detta avsnitt diffust skrivet vad det gäller målbilder och en beskrivning om hur man vill nå dessa mål saknas mer eller mindre helt.
