Stockholms universitet har av Utbildningsdepartementet ombetts att yttra sig över betänkandet av Utredningen om översyn av etikprövningen: Etikprövning – en översyn av reglerna om forskning och hälso- och sjukvård (SOU 2017:104). Universitetet har följande att anföra.
Sammanfattande bedömning
Yttrandet är i huvudsak begränsat till de förslag som bedömts kunna påverka den verksamhet som bedrivs vid Stockholms universitet. Stockholms universitet välkomnar att etikprövningslagen ses över och delar många av utredarens bedömningar och utgångspunkter, men anser samtidigt att flera av utredarens förslag är behäftade med alltför stora problem för att kunna genomföras.
När det gäller studentundantaget anser Stockholms universitet att det inte under några omständigheter kan tas bort innan det införts antingen ett generellt undantag för forskning med låg eller obefintlig risk, eller ett avsevärd enklare och billigare prövningsförfarande för sådan forskning. Vart och ett av dessa alternativ bör utredas vidare. Universitetet föreslår även en justering av definitionen av forskning i enlighet med vad som föreslagits i Forskningsdatautredningens delbetänkande Personuppgiftsbehandling för forskningsändamål (SOU 2017:50).
Stockholms universitet tillstyrker med vissa reservationer förslagen avseende förtydligande av forskningshuvudmannens ansvar och Centrala etikprövningsnämndens tillsynsansvar, liksom förslaget avseende ökade krav på kunskapshöjande åtgärder. Däremot avstyrker universitetet förslaget om etikprövning i efterhand samt förslaget om att bestämmelserna ska träda i kraft redan 1 januari 2019.
Dessa synpunkter utvecklas i det följande.
Kommentarer till enskilda förslag
Avsnitt 6 – Forskningsbegreppet
Utredaren bedömer att definitionen av forskning behöver ändras för att underlätta bedömningen av vad som faller inom etikprövningslagens tillämpningsområde. Det framhålls dock att en ändring inte får medföra en försämring av det skydd för forskningspersoner som är själva syftet med lagen. Vidare måste definitionen kunna fungera lagtekniskt och det är önskvärt att den i så stor utsträckning som möjligt kan förstås oberoende av lagens förarbeten.
Stockholms universitet vill i detta sammanhang betona vikten av att definitionen fungerar i samklang med annan relaterad lagstiftning. Exempelvis är det viktigt att etikprövningslagens definition av forskning inte leder till ett snävare forskningsbegrepp än det som följer av den nya dataskyddsförordningen (EU) 2016/679. Dataskyddsförordningen kräver att behandling av vissa kategorier av personuppgifter för forskningsändamål ska omfattas av fastställda, lämpliga och särskilda skyddsåtgärder. Etikprövning enligt etikprövningslagen utgör en central sådan åtgärd (enligt bedömningen i SOU 2017:50), varför det är viktigt att säkerställa att allt som räknas som forskning enligt dataskyddsförordningen också räknas som forskning enligt definitionen i etikprövningslagen. Annars kan viss personuppgiftsbehandling för forskningsändamål som enligt dataskyddsförordningen måste omfattas av sådan skyddsåtgärd för att få utföras falla utanför etikprövningslagens tillämpningsområde. Detta skulle innebära att dessa behandlingar inte skulle få utföras enligt dataskyddsförordningen (såvida de inte skulle omfattas av andra skyddsåtgärder som uppfyller förordningens krav).
Enligt SOU 2017:50 bör forskningsbegreppet (inom den kompletterande nationella data-skyddslagstiftningens tillämpningsområde) avgränsas på följande vis: ”Vetenskapligt arbete för att inhämta ny kunskap och utvecklingsarbete på vetenskaplig grund, dock inte sådant arbete som endast utförs inom ramen för högskoleutbildning på grundnivå eller avancerad nivå” (s. 97). Den definition som utredaren föreslår skiljer sig från den nyss nämnda i två avseenden: (i) genom att den innehåller ett antal specifikationer av olika typer av vetenskapligt arbete: experimentellt, teoretiskt samt genom observation, samt (ii) genom att det så kallade studentundantaget tas bort. Dessa skillnader behandlas i det följande i tur och ordning.
Specifikationerna
Förekomsten av specifikationerna ger intrycket av att ett något snävare forskningsbegrepp än det som föreslås i SOU 2017:50 eftersträvas. Dock är det tydligt att utredaren velat vinnlägga sig om att all forskning som kan tänkas behöva genomgå etikprövning också faller inom den definition som anges i lagtexten. Mot bakgrund av detta kan man fråga sig vilken effekt dessa specifikationer har i praktiken. Om de verkligen leder till en avgränsning av forskningsbegreppet i relation till den definition som föreslås i SOU 2017:50 så måste ovan nämnda risk (d.v.s. att vissa personuppgiftsbehandlingar för forskningsändamål inte får utföras enligt dataskyddsförordningen) tas i beaktande och hanteras på lämpligt vis. Om specifikationerna inte snävar av begreppet överhuvudtaget kan det ifrågasättas om de egentligen fyller någon funktion. Det skulle möjligen kunna anföras att specifikationerna bidrar till att göra definitionen tydligare än den som föreslås i SOU 2017:50. Det är dock oklart hur en större förekomst av i olika grad svårtolkade begrepp kan bidra till ökad tydlighet. Det bör också noteras att Oredlighetsutredningen i sitt betänkande Ny ordning för att främja god forskningssed och hantera oredlighet i forskning (SOU 2017:10) föreslagit att lagen om prövning av oredlighet i forskning ska innehålla samma definition av forskning som etikprövningslagen. Om detta förslag genomförs är det viktigt att etikprövningslagens definition är vid nog att omfatta all forskning, inte bara den för vilken etikprövning kan bli aktuell.
Utredaren har bedömt att man inte bör ta bort något av de existerande begreppen, eftersom det skulle medföra frågor om hur redan etablerad praxis förhåller sig till den nya definitionen. Någon närmare redogörelse för vilka frågor som åsyftas ges inte, men med tanke på den diskussion som förs i de relevanta avsnitten ligger det nära till hands att tänka sig att frågorna skulle röra den praxis som utvecklats kring tolkningen av begreppen ”experimentell” och”teoretisk” och handla om hur denna praxis skulle förhålla sig till en definition som innehåller andra termer istället, exempelvis ”empirisk” istället för ”experimentell”. Denna typ av frågor skulle dock inte uppkomma om man i enlighet med förslaget i SOU 2017:50 tog bort samtliga specifikationer av olika typer av vetenskapligt arbete. En sådan ändring torde inte heller väcka några frågor kring den praxis som består i att i bedömningen ta hänsyn till om projektet innefattar en vetenskaplig frågeställning och metod, om den som ska genomföra projektet har vetenskaplig kompetens samt om resultaten avses publiceras i vetenskaplig tidskrift. Denna praxis tillämpas i stor utsträckning i de regionala etikprövningsnämndernas arbete och kan antas ha en större betydelse för nämndernas bedömning i detta avseende än lagtextens definition av forskning.
Mot bakgrund av detta föreslår Stockholms universitet att specifikationerna av olika typer av vetenskapligt arbete helt tas bort ur definitionen, i enlighet med den avgränsning som föreslås i SOU 2017:50. I det fall en annan definition införs i lagtexten är det av största vikt att lagstiftaren säkerställer att risker av det slag som tagits upp ovan elimineras eller hanteras på lämpligt vis.
Studentundantaget
När det gäller studentundantaget framhåller utredaren att utgångspunkten för lagstiftningen är att studenter på grundnivå och avancerad nivå inte ska bedriva verksamhet där det finns risk att skada medverkande människor, eftersom de inte bör åläggas det ansvar som detta innebär. Det är mot denna bakgrund som studentundantaget ska förstås och utredaren gör bedömningen att denna utgångspunkt bör gälla även fortsättningsvis. Dock har det under utredningstiden framkommit att det finns ett behov av att kunna etikpröva studentarbeten på dessa nivåer. Vidare har det ansetts ologiskt att just studentarbeten ska undantas, eftersom det avgörande inte borde vara vem som utför forskningen utan vad forskningen avser och huruvida forskningen medför risker för forskningspersonerna.
Stockholms universitet anser inte att det faktum att det i vissa fall kan finnas ett behov av att etikpröva studentarbeten utgör något tungt vägande skäl för att ta bort studentundantaget. Redan i nuläget är det i praktiken möjligt att få studentarbeten på dessa nivåer prövade i de fall projektet bedöms utgöra forskning enligt den praxis som tillämpas. I andra fall kan nämnderna avge rådgivande yttranden. En annan möjlighet som står till buds är att låta studenten i fråga utföra en del av ett större forskningsprojekt som leds av en erfaren forskare och för vilket etikprövningsgodkännande erhålls. I detta sammanhang bör också beaktas att studenter på grundnivå och avancerad nivå har en annorlunda relation till lärosätet än anställda lärare och forskare. Exempelvis har de inget tjänstemannaansvar och kan inte fällas för oredlighet i forskning. Stockholms universitet anser att detta förhållandes relevans för frågan om att ta bort studentundantaget bör utredas vidare, exempelvis med avseende på lämpligheten i att lärosätena ansöker om etikprövningsgodkännande för dessa studenter inom ramen för sitt forskningshuvudmannaskap.
Stockholms universitet instämmer dock i utredarens bedömning att det avgörande för huruvida etikprövningspliktighet ska råda borde vara vad forskningen avser och huruvida forskningen medför risker för forskningspersonerna, även om det givetvis är viktigt att i sammanhanget beakta den ansvariga forskarens erfarenhet och kompetens. Att undanta just studentarbeten på grundnivå och avancerad nivå enbart på grund av att det är just studenter som utför dem kan mot bakgrund av detta te sig ologiskt. Men av detta kan man inte utan vidare sluta sig till att studentundantaget bör tas bort. En annan möjlig slutsats är att undantaget bör utvidgas till att omfatta alla typer av forskningsåtgärder som inte innebär någon egentlig risk att skada medverkande människor. I nuläget är det nämligen så att många forskningsåtgärder omfattas av etikprövningspliktighet trots att de utgör en väldigt låg eller till och med obefintlig risk för skada i de relevanta avseendena. Detta är en konsekvens av att det som avgör prövningspliktighet är huruvida forskningen innefattar vissa typer av material, metoder eller ingrepp, inte huruvida forskningen utgör någon egentlig risk. Exempelvis är det så att om en forskningsåtgärd innefattar behandling av känsliga personuppgifter enligt 13 § PuL, så är den därmed etikprövningspliktig oavsett om behandlingen i fråga verkligen riskerar att leda till integritetskränkning eller annan skada.
I många fall är kravet på etikprövning välmotiverat, men när det gäller vissa typer av forskning kan det i praktiken ha en hämmande och avhållande effekt utan att tillgodose något egentligt skyddsbehov. Ett exempel på detta är de akademiska kommentarer och artiklar avseende aktuella rättsfall från domstolarna som utgör en viktig del av den rättsvetenskapliga forskningen. I dessa används ofta material som myndigheter själva har publicerat, allmänna och offentliga handlingar, exempelvis domar och beslut. Eftersom sådant material ofta innehåller känsliga personuppgifter eller personuppgifter om lagöverträdelser m.m. (enligt 13 § och 14 § PuL) kan denna typ av forskningsåtgärder falla inom etikprövningslagens tillämpningsområde. Då sådant material redan är offentliggjort är det dock uppenbart att den extra integritetskränkning som kan uppkomma vid forskning är minimal, samtidigt som forskningen i fråga har ett stort allmänt intresse. (I betänkandet SOU 2017:50 konstateras att det i dagsläget råder olika uppfattningar i frågan om etikprövningspliktighet vid användningenav offentligt material, såväl publicerat som opublicerat, samt att det finns ett behov av att utreda frågan närmare (s. 361 ff.). Stockholms universitet har i sitt yttrande avseende SOU 2017:50 betonat vikten av att denna fråga utreds noggrant bl.a. mot bakgrund av de konsekvenser som ett sådant krav på etikprövning skulle få för rättsvetenskaplig forskning.)
Denna typ av problematik är något som stora delar av den humanvetenskapliga forskningen ställs inför (det humanvetenskapliga området vid Stockholms universitet inkluderar Juridiska, Humanistiska och Samhällsvetenskapliga fakulteten). Situationen blir särskilt besvärande i de fall då det rör sig om en artikel eller liknande som inte på något naturligt sätt kan knytas till ett väl avgränsat större forskningsprojekt, något som är vanligt förekommande inom humanvetenskaperna. Det säger sig själv att det inte är praktiskt möjligt för en forskare att söka etikprövningsgodkännande för varje kommentar eller artikel som ska skrivas inom ramen för den dagliga forskningsverksamheten. Med tanke på den kostnad en ansökan innebär saknas det i många fall även ekonomiska förutsättningar för ett sådant förfarande.
Utredaren menar att bedömningen av om studentundantaget ska tas bort bör utgå från syftet med etikprövningslagen, vilket innebär att utgångspunkten bör vara att upprätthålla skyddet för forskningspersonerna, oavsett vem som utför arbetet. Den typ av studentarbeten som det i praktiken överhuvudtaget är aktuellt att undanta från kravet på etikprövning är dock sådana att det inte föreligger någon egentlig risk för skada för medverkande människor. Detta följer av den utgångspunkt som redogörs för ovan och som även utredaren ställer sig bakom, nämligen att studenter på grundnivå och avancerad nivå inte ska bedriva verksamhet där det finns risk att skada medverkande människor, eftersom de inte bör åläggas det ansvar som detta innebär. Konsekvensen av att ta bort undantaget skulle alltså bli att studentarbeten som innebär en låg eller obefintlig risk skulle komma att omfattas av etikprövningspliktighet, i likhet med den typ av forskningsåtgärder som beskrivits ovan.
Mot denna bakgrund är det inte svårt att inse att genomförandet av utredarens förslag skulle leda till att den typ av problematik som dagens lagstiftning ger upphov till för forskning inom det humanvetenskapliga området även skulle uppstå med avseende på studentarbeten. De krav som ställs på självständigt arbete innebär att avläggande av examen inom vissa ämnen förutsätter att studenterna i viss utsträckning ges möjlighet att behandla material som innehåller (eller riskerar att innehålla) känsliga personuppgifter eller personuppgifter om lagöverträdelser m.m. Om studentundantaget tas bort måste alla delar av utbildningen som faller inom lagens definition av forskning och som omfattar sådan behandling godkännas av en regional etikprövningsnämnd innan forskningsåtgärden i fråga påbörjas, även om risken för skada är så pass låg att det bedöms lämpligt att låta en student utföra den. Med tanke på de tidsramar som gäller för examensarbeten på grundnivå och avancerad nivå och den kontext inom vilka sådana arbeten bedrivs är detta i praktiken inte möjligt. Det finns med andra ord en påtaglig risk att det inom många ämnen blir praktiskt omöjligt att överhuvudtaget bedriva undervisning som lever upp till rimliga kvalitetskrav.
Låt oss ta följande exempel från juristprogrammet. En student ska inom ramen för juristexamen fullgöra ett examensarbete om 30 högskolepoäng. När studenterna skriver examensarbeten använder de sig vanligtvis av rättspraxis, som bland annat består av domar från olika domstolar. Förutsatt att sådant offentligt material ska omfattas av etikprövningspliktighet skulle således de allra flesta studentarbetena i rättsvetenskap i praktiken bli föremål för etikprövning. Bara vid Stockholms universitet antas 550-600 studenter årligen till juristprogrammet, så mängden etikprövningsansökningar skulle komma att öka drastiskt. Mot bakgrund av att etikprövningsprocessen, såsom den föreslås bli utformad, kan innebära en prövning i två instanser, blir tidsåtgången oproportionerligt lång i förhållande till det halvår som själva skrivprocessen för studenten beräknas ta. Risken är påtaglig att studenterna kan komma att drabbas menligt och bli försenade med sina studier när prövningen drar ut på tiden. Därtill kan den ökade processhanteringen (och att visst material kanske måste förvaras i låsta och brandsäkra utrymmen) leda till stora kostnader för lärosätena. Ytterligare en problematisk aspekt, som inte närmare berörs av utredaren, är att etikprövningspliktighet inte endast skulle omfatta examensarbeten utan också de obligatoriska uppsatser som ingår i juristprogrammet (ca 1 200 uppsatser per år vid Stockholms universitet). Att ta bort studentundantaget skulle alltså innebära en väsentlig och mycket påtaglig försämring av förutsättningarna för att bedriva utbildning och examinera studenter på grundnivå och avancerad nivå, utan att något egentligt skyddsbehov skulle tillgodoses.
Utredaren framhåller visserligen att det finns skäl att överväga en förenkling av handläggningen för just studentarbeten, vilket i viss mån skulle kunna minska skadeverkningarna av att ta bort studentundantaget. Men detta skulle samtidigt rimma illa med utredarens uppfattning att det avgörande för vilka krav som ställs med avseende på etikprövning bör vara vad forskningen avser och huruvida forskningen medför risker för forskningspersonerna, inte vem som utför den. Det skulle vara mer i linje med denna uppfattning att överväga att införa ett förenklat förfarande för all forskning som är sådan att det inte föreligger någon egentlig risk för skada för medverkande människor. För att tydliggöra utgångspunkten att studenter på grundnivå och avancerad nivå inte ska bedriva verksamhet där det finns risk att skada medverkande människor skulle man kunna komplettera detta med en bestämmelse enligt vilken arbeten som utförs enbart av studenter endast kan prövas inom ramen för detta förenklade förfarande. Detta skulle också i större utsträckning än utredarens förslag tillgodose önskemålet att lagtexten ska kunna förstås oberoende av dess förarbeten.
Det finns dock skäl att anta att även ett krav på etikprövning av studentarbeten inom ramen för ett sådant förenklat förfarande skulle innebära en så pass stor försämring av förutsättningarna för att bedriva utbildning och examinera studenter på grundnivå och avancerad nivå att det inte kan anses motiveras av det i praktiken mycket låga (eller obefintliga) skyddsbehov som det skulle kunna tillgodose. Dessutom skulle ett sådant krav fortfarande innebära att omfattande resurser skulle behöva läggas dels på skrivande av etikprövningsansökningar, dels på granskning inom ramen för det interna organ för forskningsetisk bedömning som ska krävas enligt utredarens förslag. Detta skulle inte bara innebära en ökad belastning för lärosätena överlag; det skulle också riskera att bidra till olikheter mellan lärosätena när det gäller möjligheten att bedriva undervisning av god kvalitet på grundnivå och avancerad nivå. Det finns också en risk att olika praxis utvecklas vid olika lärosätens interna organ, vilket står i strid med ambitionen att uppnå större likvärdighet i bedömningen av etikprövningsfrågor.
Mot bakgrund av dessa utgångspunkter och överväganden framstår det som ett bättre alternativ att ersätta studentundantaget med ett generellt undantag för forskning som är sådan att det inte föreligger någon egentlig risk för skada för medverkande människor. Det som framför allt bör omfattas av ett sådant undantag är forskningsåtgärder som i dagsläget omfattas av etikprövningspliktighet enbart på grund av att vissa kategorier av personuppgifter behandlas. Utgångspunkten bör vara att forskningsåtgärder som innebär fysiska ingrepp på människor och hantering av biologiskt material från människor inte kan betraktas som lågriskforskning i den relevanta bemärkelsen. Vidare är det viktigt att säkerställa att bedömningen av huruvida en forskningsåtgärd utgör en tillräckligt låg risk för att omfattas av ett sådant undantag görs utifrån tydliga kriterier och på ett likformigt sätt. Av detta skäl kan det vara lämpligt att ta fram nationella riktlinjer för detta förfarande.
Ett sådant generellt undantag bör dock inte införas innan det gjorts en noggrann utredning av vilka konsekvenser det skulle kunna få och vilka ytterligare åtgärder som skulle behöva vidtas för att säkerställa att det får avsedd effekt. En viktig fråga gäller de fastställda, lämpliga och särskilda skyddsåtgärder som behandling av känsliga personuppgifter för forskningsändamål måste omfattas av enligt dataskyddsförordningen. Krav på etikprövning har bedömts utgöra en central sådan skyddsåtgärd, vilket innebär att varje undantag från detta krav bör utredas noga med avseende på möjligheten att låta forskning som undantas omfattas av alternativa skyddsåtgärder, som likaledes uppfyller dataskyddsförordningens krav. Annars finns en risk att viss behandling av personuppgifter för forskningsändamål tvingas upphöra, vilket skulle stå i direkt motsättning till avsikten med undantaget. Ett alternativ som bör beaktas i samband med en sådan utredning är att låta säkerställandet av att sådan forskning lever upp till gällande etik- och integritetskrav utgöra en del av lärosätenas övergripande kvalitetssäkring.
Stockholms universitet föreslår i första hand att möjligheten att ersätta studentundantaget med ett generellt undantag för forskning som är sådan att det inte föreligger någon egentlig risk för skada för medverkande människor utreds vidare. I andra hand föreslår universitetet att möjligheten att införa ett kraftigt förenklat prövningsförfarande med betydligt lägre avgift för sådan forskning utreds vidare. Om studentundantaget tas bort bör det även införas en bestämmelse enligt vilken arbeten som utförs enbart av studenter endast kan prövas inom ramen för ett sådant förenklat förfarande.
Stockholms universitet anser att studentundantaget inte under några omständigheter kan tas bort innan det införts antingen ett generellt undantag för forskning med låg eller obefintlig risk, eller ett avsevärt enklare och billigare (möjligen kostnadsfritt) prövningsförfarande för sådan forskning.
Avsnitt 6.10 – Krav på kunskap om relevanta författningar avseende etikprövning
Stockholms universitet delar utredarens bedömning att det i högskoleförordningens examensbeskrivning för doktorsexamen bör införas ett krav på att doktoranden ska visa kunskap om relevanta förutsättningar avseende etikprövning av forskning som avser människor. Universitetet vill dock understryka vikten av att kunskapsnivån höjs även när det gäller personuppgiftsbehandling och forskningsetik mer generellt, inte bara hos doktorander utan hos alla forskare, studenter och övrig personal. Det finns redan i dag en tendens att ytterst relevanta forskningsetiska frågor trängs undan till förmån för mer formella juridiska frågor rörande exempelvis etikprövningspliktighet. Ett alltför ensidigt fokus på etikprövningsfrågor riskerar att förstärka denna tendens, vilket inte bara vore olyckligt i ett vidare perspektiv; på sikt skulle en sådan utveckling även riskera att motverka etikprövningslagens syfte.
Avsnitt 7 – Forskningshuvudman
Stockholms universitet välkomnar att forskningshuvudmannens ansvar tydliggörs, i synnerhet då straffansvaret föreslås skärpas. Den föreslagna definitionen av forskningshuvudman lämnar dock utrymme för missförstånd. Enligt utredaren bör forskningshuvudman definieras som ”en eller flera statliga myndigheter eller fysiska eller juridiska personer i vars verksamhet forskningen utförs” (s. 263). Det framgår tydligt i betänkandet att utredarens avsikt med ändringen av definitionen är att tydliggöra att ett forskningsprojekt kan utföras av fler än en huvudman, men den föreslagna definitionen kan tolkas som att en enda forskningshuvudman kan utgöras av flera myndigheter eller personer. Stockholms universitet föreslår att formuleringen ändras så att risken för en sådan feltolkning undanröjs.
I samband med diskussionen om geografiskt tillämpningsområde hävdar utredaren att bedömningen av forskningsåtgärder som faller inom detta område indirekt kan påverkas av forskningsåtgärder som faller utanför detta område: ”Om forskningsåtgärder som vidtas i ett annat land framstår som oetiska, kan det påverka bedömningen av om de sammanhängande forskningsåtgärder som planeras i Sverige är möjliga att godkänna” (s. 281). Denna formulering är vag och någon vidare förklaring ges inte i betänkandet. Stockholms universitet skulle gärna se ett förtydligande på denna punkt eller en vidare utredning av frågan.
Avsnitt 8 – Centrala etikprövningsnämndens tillsyn
Stockholms universitet välkomnar att utredaren lyft de gränsdragningsproblem som finns mellan Centrala etikprövningsnämndens och Datainspektionens tillsynsansvar, och tillstyrker förslaget. Det är dock av yttersta vikt att tillsynsmyndigheten också får de resurser som krävs för att hantera det utökade ansvaret. Universitetet anser därför att behovet av utökade resurser till Centrala etikprövningsnämnden måste utredas och tillgodoses innan förslaget genomförs.
Avsnitt 9 – En översyn av straffbestämmelserna i etikprövningslagen
Stockholms universitet ser i grunden positivt på att straffbestämmelserna skärps, men skulle gärna se ett utförligare resonemang kring konkurrens, till ledning för den framtida rättstillämparen.
Avsnitt 10.12.3 – Etikprövning i efterhand
Stockholms universitet noterar i likhet med utredaren att syftet med etikprövningslagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning, samt att detta syfte uppnås genom att etikprövning sker innan forskningen påbörjas. Att införa en bestämmelse om etikprövning i efterhand kan inte rimligen anses vara förenligt med denna grundtanke. Det förefaller visserligen finnas ett behov av att under vissa omständigheter utan vidare dröjsmål kunna utföra vissa åtgärder som normalt skulle kräva etikprövningsgodkännande. Ett tydligare regelverk kring sådana åtgärder samt en utökad efterhandskontroll är givetvis önskvärt i den mån detta bidrar till ett starkare skydd för forskningspersonerna. En kontrollerande åtgärd i efterhand kan dock inte anses utgöra en etikprövning i ordets rätta bemärkelse och det framstår som oklokt att införa en bestämmelse som så tydligt står i konflikt med den tanke som ligger till grund för etikprövningslagen. Universitetet avstyrker därför förslaget och föreslår att det istället utreds vidare hur de behov som utredaren identifierat kan tillgodoses inom ramen för annan lagstiftning.
Avsnitt 12 – Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Flera av förslagen är sådana att de inte rimligen kan genomföras innan vidare utredning gjorts av vissa frågor rörande prövningsförfaranden, organisation och resurstilldelning. Detta gäller i synnerhet frågan om förenklade prövningsförfaranden och lägre avgifter för forskningsåtgärder inom ramen för studentarbeten (eller mer generellt för forskning med låg risk) samt frågan om utökade resurser till Centrala etikprövningsnämnden. Med hänsyn till detta avstyrker Stockholms universitet förslaget att de nya bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2019.
