De romanska språken erbjuder genom sina rötter i latinet många intressanta forskningsperspektiv. Språkens historia spänner över mer än ett årtusende, och mer ändå om man går tillbaka till folkets latin, det så kallade vulgärlatinet, vilket är grunden för dessa språk. Forskare inom romanska språk kan därigenom göra en diakron beskrivning av olika språkliga fenomen inom fonetik, morfologi och syntax genom att studera ett eller flera romanska språk parallellt. Likheterna är i ett helhetsperspektiv större än olikheterna. Ett av många exempel är tempus för framtid. Franskans variant är belagd redan under 800-talet och den inte har förändrats nämnvärt sedan dess formmässigt sett. Dess motsvarigheter i övriga romanska språk som spanska och italienska ser ut på ungefär samma sätt.
Skandinavien har en lång tradition av forskning inom romanistiken, inte minst inom fransk språkhistoria och filologi. Forskare inom RomLing inriktar sig främst mot utgivning av franska och italienska texter. Det rör relativt sena texter, d. v. s. från den medelfranska epoken, en period som följde på fornfranskan. Genrerna helgonlegenden och den historiska krönikan har en särställning inom RomLing. Inom italienskan forskas det kring retoriska figurer i äldre texter (1300-1500-tal).
Språkliga aspekter som studerats av historisk-lingvistiska forskare inom RomLing har rört syntax (den fristående satsförkortningen och konnektorn ”car”), morfosyntax (demonstrativa pronomen), lexikon (synonymi) samt språk och kön.
På senare tid har forskare i allt högre grad börjat intressera sig börjat intressera sig för receptionsforskningen, d. v. s. hur välkända litterära verk under medeltiden fördes över till de skandinaviska språken och inlemmades i den norröna litteraturen.