Rapporten undersöker dynamiken i förhandlingarna om hur eurozonen skulle reformeras i kölvattnet efter finans- och eurokriserna. Dessa förhandlingar, vilka satte prägel på Europa under åren 2010 till 15, ledde till långtgående fördjupning av europeisk integration, bland annat genom förstärkningar av EU:s stabilitets- och tillväxtpakt, ett fördrag för balansering av nationella budgetar och en europeisk bankunion.
Författarna fokuserar på två centrala frågor: Var reformförslagen förankrade på nationell nivå? Vem gick segrande ur förhandlingarna? Rapporten grundas på unik och omfattande data insamlad inom forskningsprojektet ”EMU Choices” med forskarlag från nio olika EU-länder.
Rapporten visar att förhandlingarna ofta skedde utan robust förankring på nationell nivå. Den hastiga och dramatiska utvecklingen av eurokrisen tvingade många regeringar till skyndsamt beslutsfattande, på bekostnad av nationell förankring och ansvarsutkrävande.
Författarna visar även att förhandlingarna präglades av ömsesidiga eftergifter och kompromisser. Även om flera stora länder och EU-kommissionen utövade stort inflytande, indikerar forskningsresultaten att inga regeringar var entydiga vinnare eller förlorare i reformförhandlingarna.
Sammantaget ger rapporten värdefulla insikter i hur europeisk integration förhandlas, utvecklas och påverkas av medlemsstaternas politiska och ekonomiska intressen. Covid-19-pandemin har påkallat ytterligare fördjupningar av det europeiska samarbetet – nyligen förhandlades ramarna till ett omfattande återhämtningspaket. De faktorer som formade 2010-15 års förhandlingar om eurozonen kommer sannolikt forma även den pågående processen.