Samverkansinlärning – bättre eller bara mer populärt?
Studier om samverkansinlärning visar ofta positiva resultat, men metodologiska svagheter gör det svårt att veta vad som faktiskt driver effekten. En ny studie använder en jämförande design som undersöker studenternas motivation på ett tillförlitligt sätt.
Samverkansinlärning (SI) är väletablerad akademisk stödmodell som funnits sedan 70-talet, som numera används på tusentals institutioner för högre utbildning runt om i världen, ofta på särskilt svåra kurser. Grundidén är att erfarna studenter – SI-ledare – rekryteras och utbildas att leda studieträffar. SI-ledarna hjälper deltagande studenter att identifiera de viktiga delarna av kursinnehållet och stöttar dem i att förstå det, men fokus ligger på deltagande studenters egen aktivitet. En hel del forskning har gjorts om SI, och ger stöd för att verksamheten har gynnsamma effekter på genomströmning, studieresultat (betyg och examensresultat), studieteknik, studenters välbefinnande och deras upplevelse av tillhörighet. Trots att dessa studier, och beprövad erfarenhet, tycks ge vid handen att SI är ett effektivt verktyg bör man vara försiktig med att dra definitiva slutsatser om exakt varför SI fungerar.
Mer specifikt finns en oro att åtminstone del av effekten egentligen handlar om självselektionsbias. Eftersom deltagande i SI är frivilligt är det möjligt att studenter som väljer att delta skiljer sig från dem som inte gör det – exempelvis genom högre motivation eller bättre förkunskaper. I så fall kan de observerade effekterna (i synnerhet studieresultaten) bero på studenternas egenskaper snarare än på SI-träffarnas innehåll. Som författaren uttrycker det: det är svårt att skilja effekten av programmet från effekten av vilken typ av student som väljer att delta. Detta har varit känt länge, och många forskare har försökt utforma studier för att avgöra om oron är berättigad.
I en studie, publicerad i Journal of Peer Learning, undersöker Sarah Gilman frågan. Under två år i rad jämförde hon två grupper studenter i en introduktionskurs i kemi. Båda studentgrupperna undervisades av samma lärare, under samma termin, med samma tentamen – men en grupp erbjöds SI medan den andra fick traditionell drop-in-handledning. Eftersom studenterna inte kände till skillnaden när de valde grupp, och båda grupperna hade tillgång till akademiskt stöd, kunde Gilman jämföra effekten av de två stödformerna utan att motivation att söka hjälp blev en störande faktor.
Totalt deltog 138 studenter i studien. Gilman analyserade inte bara om studenterna deltog utan hur många tillfällen de besökte. Studien tittar också särskilt på hur effekterna av SI är för de studenter som tillhör underrepresenterade grupper.
Resultaten visade flera intressanta mönster. För det första lockade SI-träffarna betydligt fler studenter: i genomsnitt deltog SI-studenter dubbelt så ofta som de med tillgång till traditionell handledning. För det andra, när analysen kontrollerade för antal besök, gav varje SI-tillfället större betygshöjning än motsvarande handledningstillfälle, åtminstone för vissa studentgrupper. Särskilt för studenter från underrepresenterade grupper sågs tydliga fördelar med SI jämfört med traditionell handledning under båda åren. Gilman noterar att alla resultat måste tolkas med försiktighet, eftersom studien omfattar ett relativt litet antal studenter. Särskilt gruppen studenter från underrepresenterade studenter är mycket liten.
Det är också värt att notera att få studenter över huvud taget använde stödet: i genomsnitt mindre än ett tillfälle per student. Att få studenter att utnyttja tillgängligt stöd förblir en utmaning oavsett vilken form det tar.
Kommentarer: Gilmans studie bidrar med en metodologiskt god grund för att utvärdera samverkansinlärning. Genom att jämföra två stödformer inom samma kurskontext – snarare än att jämföra deltagare med icke-deltagare – undviker hon den mest uppenbara grunden till oro att de uppmätta effekterna av SI är fråga om självselektion snarare än att SI bidrar. Det är en elegant design som borde inspirera fler forskare inom fältet. Samtidigt finns skäl till viss försiktighet. Det relativt begränsade antalet studenter gör det svårt att dra några skarpa slutsatser. I synnerhet var antalet studenter från underrepresenterade grupper mycket litet (färre än tio per grupp och år). Eftersom breddat deltagande är en viktig fråga inom högre utbildning hade det varit angeläget att få ett tydligare svar i denna del av undersökningen. En sak som väcker eftertanke är det låga deltagandet. Trots att stöd erbjöds deltog studenterna i genomsnitt i mindre än ett tillfälle. Detta är knappast unikt för denna studie – det torde vara ett välbekant problem för många som arbetar med akademiskt stöd. Lärosätet erbjuder aktiviteter som vi tror ska gynna studenterna, men om studenterna inte deltar kan de inte dra nytta av dem och lärosätet kan inte undersöka om insatserna faktiskt är gynnsamma. Gilman diskuterar olika strategier för att öka deltagande, inklusive att göra tillfällena obligatoriska eller erbjuda kurspoäng. Obligatoriskt deltagande är dock problematiskt eftersom frivilligheten är en grundprincip i SI-modellen. Slutligen pekar studien mot en bredare fråga: Vad är det egentligen som gör SI effektivt? Är det det kollegiala inslaget, det aktiva lärandet, eller något annat? Gilmans studie visar att SI fungerar bättre än traditionell handledning, men inte exakt varför. En viktig skillnad är att traditionell handledning, så som jag uppfattar den utifrån artikeln, har en något högre ingångskostnad. Studenten måste redan innan tillfället ha en fråga att ställa till handledaren, eller åtminstone aktivt boka en tid. SI har i jämförelse en lite lägre ingångskostnad. Studenten kan enklare endast dyka upp. En annan skillnad som inte tillräckligt belyses är graden av aktivitet som de olika tillfällena kräver. SI-möten är designade för att studenten ska vara maximalt aktiv under träffen. Det kan säkert också vara fallet i många fall av traditionell handledning, men fler jämförande studier skulle behövas. Om man, så här före jul, fick önska sig något av tomten vore det studier med större studentgrupper som dessutom jämför SI med flera andra typer av stödverksamhet.
Text: Sama Agahi, Filosofiska institutionen
Nyckelord: samverkansinlärning, närvaro, studieresultat, motivation
Senast uppdaterad: 2025-12-17
Sidansvarig: Institutionen för pedagogik och didaktik