Ny studie kartlägger blomsterlupinens utbredning i Sverige

210 mil vägkant inventerade

För att få en nationell överblick monterades en kamera på en hyrbil och användes för att inventera blomsterlupin längs totalt 2100 kilometer vägkant. Studien omfattade 73 provtagningssträckor spridda över hela landet, och fältarbetet genomfördes under fyra intensiva veckor.

Att arten är starkt knuten till vägkanter var avgörande för att kunna samla in stora mängder data på kort tid, berättar Lindestad:

Att lupinen är så kopplad till vägkanter är just det som gjorde det möjligt att samla in så mycket data, för vi kunde inventera från bilen. Varje dag körde vi 2-3 provtagningssträckor, som låg ca 100 km ifrån varandra. På varje sträcka filmade vi vägkanten för att registrera exakt var lupinerna fanns och inte fanns, och så stannade vi regelbundet för att samla in prover. Men det som tog mest tid var att förflytta sig mellan provtagningslokalerna – särskilt i fjällen, där vi fick gena via Norge vid två tillfällen. Det blev ett tajt schema, och långa dagar i bilen!

Det insamlade materialet användes därefter för att bygga statistiska modeller som beskriver hur lupinerna är fördelade i Sverige – och vilka faktorer som bäst förklarar deras utbredning.

Klimat i norr – människor lokalt

En central fråga i studien var om blomsterlupinens utbredning främst begränsas av miljöfaktorer, som temperatur och nederbörd, eller om det snarare handlar om hur långt arten hittills har hunnit sprida sig.

Resultaten visar att svaret beror på vilken geografisk skala man tittar på.

På nationell nivå tyder analyserna på att klimatet spelar en avgörande roll. I stora delar av Lappland och norra fjällkedjan, där lupiner saknas eller är mycket ovanliga, verkar förhållandena helt enkelt vara mindre gynnsamma för arten.

Det är en klassisk fråga inom invasionsbiologi, förklarar Lindestad:

Den stora och svåra frågan med en invasiv art är: hur långt kan den nå? Om den är ovanlig på en plats, är det för att den inte trivs där, eller bara för att den inte ännu hunnit dit? Våra modeller tyder faktiskt på att det är alternativ 1 som råder i detta fall. Både temperatur och nederbörd verkar spela roll, lupinen trivs i regniga områden.

På lokal nivå framträder en annan bild. Där är det i stället närheten till mänsklig bebyggelse som har störst betydelse. Studien visar dessutom att lupiner nära bebyggelse ofta är större och bildar tätare bestånd. En möjlig förklaring är att dessa populationer är äldre och fungerar som spridningskällor ut i det omgivande landskapet.

Resultaten har också tydliga implikationer för framtida åtgärder, menar Lindestad:

Ju längre norrut vi mätte, desto mer sällan hittade vi lupiner långt från bebyggelse. Min gissning är att det är i landets mellersta delar som åtgärder mot arten har bäst chans att göra skillnad. Södra fjällkedjan, till exempel, och norrlandskusten. Där tyder våra modeller nämligen på att lupinen trivs, men den är ännu inte så etablerad där som i sydsverige.

Viktigt för framtida förvaltning

Studien visar att klimatet sätter de övergripande ramarna för var blomsterlupinen kan etablera sig i Sverige. Men i de områden där arten trivs har mänsklig aktivitet en mycket stor betydelse för hur snabbt och hur långt den sprids.

Kunskapen är viktig för att kunna utforma effektiva strategier för att begränsa spridningen av invasiva arter – och visar samtidigt hur samspelet mellan klimat och mänsklig påverkan formar våra ekosystem.

Läs studien "Distribution drivers in a globally invasive plant: Climate dominates at large scales, human presence at local scales" i tidskriften Ecosphere.